konstrelaterat

Några tankar om Ruben Östlunds ”Play”

2011-12-06T08:31:00.005+01:00

av TOR BILLGREN

1. Amat Levins text om filmen ringar in ungefär vad jag tycker, och gör att jag inte behöver uttrycka mig utförligare än med nedanstående punkter.

2. ”Play” påminner mycket om Ruben Östlunds förra film ”De ofrivilliga”. I den etablerar regissören ämnena som står i centrum även i ”Play”: vuxenvärldens frånvaro/svek, destruktiva kollektivistiska mekanismer, ansvarsflykt, grupptryck och respektlöshet. Trots att filmerna ligger varandra så nära, är det få som dragit paralleller till föregångaren. Det finns till och med en scen i ”Play” som strängt taget är kalkerad från ”De ofrivilliga” – spårvagnscenen där en av rånarkillarna trakasserar en freestylelyssnande kille och får honom att förödmjuka sig. I ”De ofrivilliga” händer precis samma sak: fast då är det ett festande tjejgäng som trakasserar. Ungdomsgänget i “De ofrivilliga” har mycket gemensamt med gänget i “Play”. Dessa likheter är viktigare än olikheterna när det gäller hudfärg. (Att tjejerna är berusade är irrelevant. Jag har bevittnat samma beteende med nyktra förtecken.)

Ur "De ofrivilliga"

3. Filmen bygger på en verklig händelse om rån som utfördes genom övertalning. Jag tycker att det är en historia värd att berätta. Ibland får jag känslan av att de som kritiserar Östlunds sätt att göra filmen antyder att han borde ha ändrat på historien och ersatt rånarna med ett vitt gäng istället. Eller inte berättat historien alls.

4. Att svarta som grupp skulle behöva skildras positivt på svensk film innan någon kan ta sig friheten att skildra svarta individer som ägnar sig åt skumrask, är en synnerligen bisarr premiss. Östlund har säkert haft den i bakhuvudet, men avvisar den med rätta.

5. Vi uppnår inte jämlikhet genom att ta särskilda hänsyn när vi skildrar minoriteter. Jämlikhet uppnår vi först när vi skildrar minoriteter och majoriteter på samma villkor.

6. Kan ”Play” plockas upp som slagträ av typ Sverigedemokraterna? Säkert. Men än sen? Varför ska kulturlivet i Sverige dikteras av rädsla för politiska bedragare?

7. Gjorde Fassbinder, Passolini, Burroughs och den tidige Ozon homosexuella en björntjänst med sina osminkade bögskildringar? Hade bögar skildrats positivt och oproblematiskt i USA när ”Naked Lunch” publicerades 1959? Jag tycker inte att det hade varit bättre om dessa herrar hade jobbat på posten istället för med konst. Jag tycker inte att Burroughs borde ha skrivit böcker om svenssonbögar i radhusområden, för att tillfredsställa majoritetens normalitetstörst. (Och nej, jag anser inte att man måste tillhöra samma minoritet som karaktärerna man skildrar.)

8. Är det problematiskt och fördomsfullt att killarna äter kebabpizza?

Nej:

i.) På vilket sätt är det att anspela på fördomar när ungdomar med afrikanska rötter äter italiensk snabbmat med mellanösterninspirerad topping? Exakt vilka fördomar anses det handla det om?

ii.) Är kebabpizzan snarare inte den mest svenniga pizzan man kan beställa? Skulle den inte lika gärna tolkas ”Svenskare än så här blir de inte”?

iii.) En av pizzorna är som jag minns det en skinkpizza.

9. För den som vill diskutera klass ryms det ett klassperspektiv i det faktum att ett av offren har asiatiska rötter.

10. Representationskravet måste lämpas överbord. En film kan och ska inte vara en ideal representation av verkligheten.

11. Åsa Linderborg skriver att hon när hon ser en svart man och hans son på Coop får följande associationer:

slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin.

Om Linderborg associerar till detta och inte till, låt säga svarta vänner eller arbetskamrater – är det hennes problem och något hon måste ta i tu med. Det är förmodligen det Östlund menar i slutet av sin DN-artikel när han ber henne ta en titt på sig själv genom sin mobilkamera. Om hon inte har några svarta kollegor, är det fortfarande hennes problem. Inte Östlunds, inte någon annans. Kollegor är något man väljer när man är chef.

12. Kritikerna har rätt när de säger att Östlund inte problematiserar fördomar. Däremot katalyserar filmen ett blottläggande av dem, och det är viktigare. Vilka fördomar man har är högst individuellt. Jag hade skrattat rakt ut i salongen om Östlund hade försökt undergräva de fördomar och associationer Åsa Linderborg radar upp i sin slavskeppstirad. Jag hade sannerligen inte velat se en sådan film. Och jag hade inte velat se en "alla-svarta-är-minsann-inte-tjyvar-film" heller. Det är anmärkningsvärt att tunga kulturdebattörer i Sverige ser ett behov av den typen av filmretorik.

__________________________

Uppdatering: Fler texter om filmen

Nina Lekander: Att invaggas i vantolkning (111207)

Helena Franzéns "Trigger Point"

2011-12-04T09:39:00.000+01:00

av TOR BILLGREN

Trigger Point
Palladium, den 2 december

Fyra dansare. Fyra solon. Fyra ledmotiv.

I begynnelsen sitter koreografen Helena Franzén ensam på scenens vita ryamatta – på huk, och begrundar sig själv, som i en vattenspegel. Det börjar med andra ord precis som hennes ”Devious Paths” på Skånes Dansteater i höstas. Jag gillar denna passivitet. Detta stillastående, som gör varje balansjustering, avsiktlig eller oavsiktlig, till en betydelsebärande dansrörelse. När hon väl kommer igång förs tankarna till en transformersfigur, baserad på en gepard istället för en bil. Oförtröttligt försöker hon veckla ut sig från kvinna till djur, men lyckas aldrig. Som en Rubiks kub som aldrig blir komplett. En patiens som aldrig går ut.

Ina Sletsjøe, som är andra dansare på scen har också något sökande och prövande över sina rörelser. Fast där Franzén är svepande och fällknivsartad, jobbar Sletsjøe med spiralrörelser – som en skruv som hamnat ur fas med gängorna eller ett kärvande marmeladburkslock.

Allison Ahls insats präglas av tvångsmässighet och oro. Gång på gång trippar hon upp på tåspetsarna, ser sig jagat över axeln, tvingar högerskuldran i ett rörelsemönster som om hon försöker dyrka upp ett lås med den. I slutet sitter hon ensam på golvet, rörelserna har avtagit, men är fortfarande där, likt en molande puls i ett sår. Det är ryckigt och apatiskt. Spastiskt graciöst. Jag har sällan blivit så berörd av så minimala medel.

Sist ut är Moa Westerlund som gör ett explosivt solo. Handlöst faller hon genom rummet, fast horisontellt, och studsar mellan väggarna som en ljusstråle. Det känns som en oförlåtlig klyscha, men hon ÄR banne mig viktlös och Jukka Rintamäkis heliumlätta, plinkplonkande musik understöder effektivt hennes gravitationsupplösande övningar.

De olika delarna kompletterar varandra och ger en helhet som är gripande på alla plan. Vart man än vänder blicken möts man av minutiöst precisionsarbete. Känslan hade inte varit mycket annorlunda i en operationssal för hjärnkirurgi.

Finalen går i slowmotion. Dansarna backar smygande på alla fyra över mattan, bort från de golvnära strålkastarna vid högerväggen, och låter de olika rörelserna eka mellan varandra. Fortsätt så, snälla. Kom inte över till andra sidan. Släck inte ljuset.

Publicerad i Sydsvenskan den 4 december 2011

Henrik Vibskov på Röhsska Museet

2011-11-27T08:05:00.000+01:00

av TOR BILLGREN

Henrik Vibskov, hösten-vintern 2010

Ibland talar man om mode som gränsar till konst, men när det gäller den köpenhamnske modeskaparen Henrik Vibskov är det mer relevant att tala om mode som övergår i teater. Kläderna är som hämtade ur rekvisitaförrådet till en burlesk varieté som specialiserat sig på Tim Burtons filmvärld.

Jag ser en utställning med hans mode på Röhsska museet i Göteborg, som öppnade i samband med att han tog emot Torsten och Wanja Söderbergs designpris på en miljon kronor i början av november.

Ibland glimtar 20- och 30-talets serieestetik igenom, ibland ser jag inslag av steampunk – en science fictionstil centrerad kring ångteknologi. Och nej, det ser inte tramsigt ut. Som alltid med kläder handlar det om hur de bärs upp.

Personligen är jag dock mest förtjust i hans dofter, särskilt den som heter Type B. Den följer den angenäma trä-trenden (Comme des Garçons Wonderwood, Monocles Hinoki och Laurel, Marc Jacobs BANG och så vidare) men går ett underbart steg längre med sin oförblommerade tjärighet. SÅ vill jag dofta när jag går på lokal. Som regalskeppet Vasa eller inte alls.

Publicerad i Sydsvenskan den 27 november 2011

Björn Wangen på Galleri Rostrum

2011-11-18T07:50:00.004+01:00

av TOR BILLGREN

Tvingas jag beskriva Kraftwerks musik med ett enda ord, väljer jag rörande. Jag blir mjuk i kroppen av robotröstens värme i ”Ohm Sweet Ohm”, osjälviskheten i ”We are the robots”, melankolin i “The Man Machine”.

Varifrån kommer detta? Och varför får man ofta höra att R2D2 i Star Wars är ”söt”. Hur kan en hjulförsedd cylinder vara det?

Frågorna aktualiseras av Bjørn Wangen på Galleri Rostrum i Malmö, där han bland annat visar enkla, abstrakta robotar som rör sig ryckigt på golvet. De slumpmässiga rörelserna har något konvulsiviskt över sig. Jag ser en döende hunds sista spastiska rörelser, fast utdragna och därmed plågsammare. Eller något nyfött som gör sina första kravlanden – utan att nånsin göra framsteg.

Att det behövs så lite för att ge illusionen av födelse, liv och död. Är det denna hårfina skörhet som gör det just rörande? Hjälplösheten?

Publicerad i Sydsvenskan den 18 november 2011

"Möte med Hill" på Lunds Konsthall

2011-11-16T15:36:00.003+01:00

av TOR BILLGREN

Lunds Konsthall
Möte med Hill. Malmö Konstmuseum i urval
Till den 22 januari 2012

Lena Johansson: "Duschen"

Det var lättare för Cato den äldre att förmå Rom att förstöra Karthago, än vad det har varit för museichefen Göran Christenson att få Malmö Kommun att förstå nödvändigheten av ett nytt konstmuseum, trots att övertalningsmetoderna har varit snarlika: ”För övrigt anser jag att…”

En annan av Christensons strategier har varit att vara generös med att låna ut verk ur museets samling, med syfte att exponera dess skatter, så att makthavare och menighet ska tänka ”Om det ändå funnes ett stort museum för all denna konst”. Ibland måste man dock fråga sig om effekten inte riskerar att bli omvänd: ”Det här systemet fungerar ju bra. Vi får se samlingarna TROTS att det inte finns något nytt och dyrt museum.”

Denna invändning är särskilt relevant just nu. I lördags öppnade en utställning med ett antal av museets videoverk på Fotogalleriet Format (till den 18.12), och i fredags var det vernissage för ”Möte med Hill, Malmö Konstmuseum i urval” på Lunds Konsthall. Även Dunkers Kulturhus utställning ”Passion” innehåller flera lån från museet (till den 15 januari 2012).

I centrum för utställningen i Lund står alltså Carl Fredrik Hill med ett stort antal teckningar, som omges av verk av 25 samtida konstnärer, bl.a. Nathalie Djurberg, Olafur Eliason, Eva Löfdahl och Thale Vangen. Konsthallschef Åsa Nacking slår fast att hon inte främst är ute efter paralleller mellan Hill och de samtida, utan snarare valt konstnärer som hon ”ändå velat visa”. Det är bra, och vi slipper därmed att förödmjuka våra intellekt med intetsägande associationer som Och precis som hos Hill, kan man ofta se träd och skogspartier i Matts Leiderstams fotografier eller Helene Billgren och Hill uppvisar ett konstnärligt släktskap i intresset för det erotiska.

Carl Fredrik Hill.

Nathalie Djurberg: ur filmen "The mad tea party"

Det är en jämn utställning utan uppmärksamhetstörstande megahits, och här och där uppstår intressanta möten och synergieffekter, som mellan Lisa Jeannins leranimation ”Bläckfisken” och Runo Lagomarsinos projektion av den politiska klyschan ”We support”. Vad det är som stöds och med vilka medel framgår inte, men när den infantila positivmusiken från Jeannins film läcker över till den stumma projektionen, uppstår en absurd underton, som tyvärr ofta känns igen från den internationella politikens rävspel och oheliga allianser.

Naturligtvis är det trevligt med alla dessa inhopp från Malmö Konstmuseum. Men koncentrationen just nu gör att man också bör fråga sig hur mycket det rimligt att låta EN institution influera konstlivet i en region?

Publicerad i Sydsvenskan den 16 november 2011

Bokrecension: Den döende dandyn

2011-11-10T08:37:00.005+01:00

av TOR BILLGREN

Karin Grundberg Wolodarski
Den döende dandyn – om konstsamlaren Fredrik Roos
Natur & Kultur

Place des Vosges.

En höstdag 1989 möts tre män på gräset på Place des Vosges i Paris. Det är Frankrikes kulturminister Jack Lang, konsthandlaren Jean-Claude Binoche, som för övrigt är farbror till skådespelerskan Juliette, och den svenske finansmannen och konstsamlaren Fredrik Roos. De tre är grannar på det historiska och mycket exklusiva torget, som uppfördes inför Ludvig XIII:s bröllop 1615, och de möts för att lösa ett delikat problem.

Roos har en Picassomålning i sin ägo, ”Pierrettes bröllop”, som han vill kunna sälja på internationell auktion – men franska staten är ytterst restriktiv med att låta konstskatter lämna landet. Så Roos och Binoche erbjuder ministern en deal. Om ”Pierrettes bröllop” får exporttillstånd, kommer Roos att donera ett värdefullt verk till Picassomuseet i stan. Jack Lang säger ja.

Pablo Picasso: "Les Noces de Pierrette"

Den målning Roos donerar har han köpt för 100 miljoner franc.”Pierrettes bröllop”, som han året innan köpte för 25 miljoner, säljs för 300 miljoner – det högsta pris som dittills betalats för en tavla. Köpare är en japansk fastighetsmiljardär, som går omkull tre veckor efter affären. Men Roos och hans vänner hade sett till att säkra pengarna.

Det var på den här nivån Fredrik Roos verkade. Den absolut högst tänkbara. Så det är märkligt att det inte har kommit någon bok om honom förrän nu, mer än tjugo år efter hans alltför tidiga död. Särskilt med tanke på att hans dramatiska liv är högoktanigt litterärt och journalistiskt stoff. Överklassuppväxten i Malmö, internatskolgången, societetsumgänget, resorna, börskarusellen, det legendariska köpet och försäljningen av ”Den döende dandyn”, aids, förverkligandet av drömmen med Rooseum i hemstaden Malmö – och ovanpå allt trippellivet: konstvärlden, finansvärlden och den dolda gayvärlden.

Därför är di.se-journalisten Karin Grundberg Wolodarskis bok ”Den döende dandyn” mycket välkommen, även om den lider av stilmässiga problem och snarare känns som ett flyktigt referat av Roos liv, än en biografi. Personen Fredrik Roos känns fortfarande rätt abstrakt när man läst färdigt.

Bokens problem kan sammanfattas med brist på liv. Det är som att författaren nöjt sig med att låta personerna hon intervjuat beskriva Roos, istället för att få dem att dela med sig av historier och konkreta minnen. Porträttet byggs upp av adjektiv snarare än bilder, av svepande omdömen snarare än anekdoter.

Som episoden när Roos ordnar ett beachparty i sin lägenhet på Rådmansgatan i Stockholm. Han fyller den med sand och låter dekorera väggarna med ”palmer, hav och skinande sol”. Författaren nämner att tillställningen än idag beskrivs som ”decenniets fest”. Ett gyllene tillfälle att komma huvudpersonen och hans umgänge in på livet. Men vad får vi som läsare veta om festen? Jo, att ”gästerna var upprymda av den härligt uppsluppna stämningen”. Punkt.
Jag vill skrika rakt ut: TA OSS DIT!

Ett annat exempel på adjektivsjukan är beskrivningen av Fredrik Roos bröllop 1978: ”Det var både högtidligt och festligt. Brudparet gav ett ungdomligt och lyckligt intryck. Han var lång, smal, pigg och livlig. Bruden kanske inte lika bildskön men förtjusande och med en glad uppsyn.”

Stilmässigt påminner detta närmast om den intetsägande styltighet som brukar prägla kungen när han tvingas uttala sig om något han inte har en susning om, ”skojigt, intressant, trevligt”. Visserligen är beskrivningen av bruden lite rolig i sin kyliga uppriktighet – men var finns redaktörens rödpenna?

Nils Dardel: "Den döende dandyn"

Boken tar sig mot slutet och stundom känns berättarläget till och med coolt. En association som ligger nära till hands är Ayn Rand, som i mitten av förra seklet skrev några satiriska thrillers med stenrika företagsledare i rollerna som superhjältar i en sovjetliknande värld på väg mot undergång. Roos är en liknande karaktär, som stångar sig fram mot sin vision i en gegga av missunnsamhet och byråkrati.

Oavsett bristerna är ”Den döende dandyn” förstås en viktig bok. Som en bonus är Karin Grundberg Wolodarski noga med att ange exakt var Roos bodde och verkade under de olika stadierna av sitt liv, vilket gör att boken också blir något av en närhistorisk vandring genom Malmö. Det är ett unikt levnadsöde som beskrivs, och en epok som känns oerhört avlägsen, trots att de flesta av oss har levt mitt i den.

Publicerad i Sydsvenskan den 10 november 2011

Skånes Dansteater: Haze

2011-11-06T22:27:00.000+01:00

av TOR BILLGREN

Det blixtar till våldsamt och sex dansare finner sig nedslängda på scenen, på huk som när Arnold Schwarzenegger gör sin entré i början av ”Terminator”. 72 strålkastare på låg höjd pulserar över dem där de sitter och skräckslaget undersöker sina kroppar och försöker förstå vilka de är och var de har hamnat. Håret står på ända – männen verkar vara hämtade från ”Gökboet” och kvinnorna från ”Mad Max”-filmerna.

Så börjar koreografstjärnan Helena Franzéns nya verk ”Devious Paths”, som är andra delen i Skånes Dansteaters helaftonsföreställning ”Haze”. De sex på scenen lär sig så småningom gå, först på alla fyra, för att snart bemästra såväl sig själva, som omvärlden. Men sen tar allt bara slut. Poff, och det känns som vi har beskådat en skiss snarare än ett fullödigt dansverk. Stort plus dock för Markus Granqvists ljus och Silverbullitbasisten Jukka Rintamäkis sprakande och klaustrofobiska musik.

”Haze” består av två mycket kontrasterande verk och Skånes Dansteater demonstrerar tydligt bredden i den samtida danskonsten. Kvällen inleds med ”On Invisible Pause” av den norske koreografen Christopher Arounis, som i en kommentar antytt att stycket handlar om kommunikation. Och så otroligt fint han lyckas med detta. Dansarna konverserar med sina rörelser, sveper över golvet, tecknar i luften och liksom simmar fram i elektronikamaestron Fennesz rytmlösa ljudmassor. Rytmen kommer alltså inte från musiken, utan från dansarna, som skapar ett visuellt beat som man nästan kan stampa takten till.

On Invisible Pause.

Verket kröns av surrealistisk bildpoesi, när Jonas Svensson drar av sig sina byxor och fäster dem i heliumballonger. Han förökar sig genom delning och dansar mot sin luftfyllda underkropp.

”On Invisible Pause” känns som en utdragen sekund. Dansarna blir till flingor i ett regn av silverkonfetti som någon i den disiga gryningen skjuter iväg för att markera slutet av en magisk festnatt.

Publicerad i Sydsvenskan den 6 november 2011

Ellisif Hals på Galleri Ping-Pong och Ida-Lovisa Rudolfsson på Galleri 21

2011-10-28T08:19:00.000+02:00

av TOR BILLGREN

Ellisif Hals

Just nu pågår satsningen ”Grrrafik 2011” på ett fyrtiotal gallerier, museer och konsthallar runt om i Skåne. Ellisif Hals, ursprungligen från Norge men nu boende i Malmö, etablerar sig i sin nya hemstad med en liten, men mycket läcker utställning på Galleri Ping-Pong (till den 5.11).

I grunden består hennes bilder av detaljerade natur- eller marinmotiv, framställda med klassisk torrnålsteknik. Hon trycker upp sex-sju kopior i olika färger, lägger dem ovanpå varandra, och skär sedan med stor noggrannhet fram andra motiv i lagren av papper, i det här fallet bungalows och lyxvillor.

Husen snidas fram som skulpturer, medan ursprungsmotivet skönjs som i en dubbelexponering. Två bilder ovanpå varandra som i en dröm. Eller en glimt från det förflutna – eller en okänd framtid, som i Tranströmers ”Övergångsstället”, där ”den ofödda skogen” väntar stilla ”i marken djupt under trafiken” i tusen år.

På Galleri 21 några snäpp ner på Rådmansgatan visar Ida-Lovisa Rudolfsson från Göteborg textilverk som också kretsar kring hus och hotbilder, närmare bestämt villakvarteret och den håglöshet, perversitet och inskränkthet som kan tänkas döljas innanför de välmålade fasaderna och trimmade häckarna (till den 6.11).

Ida-Lovisa Rudolfsson: "Uppbrott" (2010/2011)

När Rudolfsson är som bäst, är den olycksbådande undertonen subtil och gåtfull, men lite för ofta blir den alltför plakatartad. Det är vanskligt att ge sig in i ett så välutforskat och genomtröskat ämne som radhusidyllen och de neddragna persiennerna.

”Tänker man inte på det finns det inte”, heter ett av verken; en skulptur där fem villor står i en tät cirkel. Titeltexten är utlagd på marken mellan husen, som ett desperat mantra som ekar mellan väggarna för att besvärja alkoholismen, otroheten och grälen. Som pricken över i – eller snarare tårtan på tårtan – använder Rudolfsson en klotgrill som piedestal till skulpturen. Jag har svårt att tänka mig en mer utsliten medelklass- och manlighetsmarkör.

Tekniskt imponerar dock Ida-Lovisa Rudolfsson stort. Kombinationen av screentryck, broderi och måleri är mycket lyckad. Hennes visuella språk tilltalar mig mycket. Så jag vill absolut se mer av hennes konst. Men då vill jag överraskas och få något mer än välkända klyschor om medelklassens förmodade förljugenhet staplade ovanpå varandra.

Publicerad i Sydsvenskan den 28 oktober 2011

Trine Søndergaard och Nicolai Howalt på Fotogalleriet Format

2011-10-08T14:29:00.002+02:00

av TOR BILLGREN

Den danska fotografen Trine Søndergaard hämtar ofta inspiration från det klassiska måleriets värld. I bildserien ”Interieur” syns tydliga spår av Wilhelm Hammershøis bleka inomhusmåleri, ”Strude” är en serie parafraser på Johannes Vermeers ”Flicka med pärlörhänge” och sviten ”How to hunt”, som är skapad tillsammans med Nicolai Howalt och just nu visas på Fotogalleriet Format i Malmö, genomsyras av den nederländske renässansmålaren Pieter Bruegel den äldre.

På de stora bilderna syns jägare och hundar komma gående genom disiga vidder som i Bruegels ”Jägare i snö” och ”Vinterlandskap” (båda från 1565). Kameran är placerad på stort avstånd från själva handlingen så att bilderna tycks vara tagna i smyg, som för att dokumentera en dunkel verksamhet. Därmed inte sagt att det finns någon typ av entydigt statement om jakt i bilderna. Dunkelheten fungerar snarare stämningsskapande.

Pieter Bruegel d.ä. - Jägare i snö (1565)

Denna stämning gör att utställningen inte bara känns inspirerad av Bruegel – utan kanske framförallt av den sovjetiske regissören Andrei Tarkovskijs användande av Bruegel i ”Solaris” (1972), där flera av konstnärens verk spelar framträdande roller. Att defilera förbi fotografierna är som att se scenerna i ”Solaris” där Tarkovskij panorerar över detaljer i målningar som just ”Jägare i snö”. Och det är inte bara Bruegels vinterlandskap som går igen hos Söndergaard/Howalt/Tarkovskij, utan även de vattensjuka skogsbrynen som känns igen från ”Den dystra dagen” (1565), samt flera åkermotiv.

Det är en stillsam och poetisk utställning om två konstnärers blick på en annan konstnärs blick på en tredje konstnär, som trots alla metanivåer lyckas med konststycket att inte vara navelskådande.

Publicerad i Sydsvenskan den 8 oktober 2011

Viktlöshetsscenen i Solaris. Musik: J.S. Bach - Koralpreludium i F-moll, "Ich ruf' zu dir Herr Jesu Christ", BWV 639

Klichéerna i mitt huvud står i vägen för kinesisk kultur

2011-09-29T09:53:00.005+02:00

av TOR BILLGREN

Ur "All River Red".

Det skadar inte att då och då få uppleva hur skadad man är. Skadad av stereotyperna som medier och filmindustri skapar kring länder och nationaliteter. År ut och år in hamras de in i våra ömma sinnen och utger sig för att vara den referensram vi har att tolka nyheter och händelser genom.

Det rör sig oftast om bilder som redan passar in i den gängse berättelsen om ett visst land, och syftet är förstås att hålla mediekonsumenten på gott humör genom att ständigt bekräfta hans eller hennes fördomar.

I tisdags, när jag såg det kinesiska danskompaniet BeijingDance/LDTX på Palladium i Malmö, blev det ovanligt tydligt hur stereotypa föreställningar kan grumla perceptionen, i alla fall under det första dansverket ”One Table N’Chairs”. I en av tablåerna dansade en ung och senig man på ett bord, men det enda jag såg var en fyraårig gymnast som torteras till vighet av sin tränare inför ett OS tolv år fram i tiden.

Solodans reducerades till en markering av individens integritet gentemot det förkvävande kollektivet. Ensembledans blev en uppvisning på nån arena under patriotiska partidagar. Och så vidare. Klichéerna som nött sig fast i bakhuvudet satte sig i vägen för den verkliga berättelsen.

Kvällens andra föreställning var en rätt konventionell, nästan pedagogiskt upplagd version av Stravinskys ”Våroffer”, här hette den ”All River Red”. Handlingen utgörs ursprungligen av en hednisk rit, där stammen utser ett offer som manas att dansa sig till döds för att behaga Jorden.

I versionen på Palladium valdes en flicka ut helt enligt librettot – men skulle hon verkligen dansa sig till döds? Under de sista kaotiska och hjärtslitande takterna dränkte dansarna musiken i ett gapskratt, och under slutackordet, då det är tänkt att offret ska falla till marken, slängde de istället upp ett tjockt rep tvinnat av röda fanor i luften som under en sekund glimmade till i strålkastaren innan allt blev mörkt. Föreställningen slutade med ett stort ”Fuck off – vi håller inte på med offer och sån skit!”

Så vad var då det här? Vad säger min skadade referensram? En fegt regimtrogen och förljugen hyllning av den statsbärande ideologin, där alla medborgare är lika mycket värda under den röda fanan, och där ingen offras på kapitalismens altare? Eller helt enkelt bara en otroligt snygg och kraftfull variant av ett av dansrepertoarens största verk...? Ingen aning, men jag vill dit igen.

Publicerad i Sydsvenskan den 29 september 2011

Sigurdur Gudmundsson på Moderna Museet Malmö

2011-09-27T10:02:00.000+02:00

av TOR BILLGREN

Den isländske konstnären Sigurdur Gudmundsson har sedan 60-talet haft naturen som utgångspunkt, oavsett om han har jobbat med skulptur, text, måleri eller performance. Nu är han aktuell på Moderna Museet Malmö med utställningen ”Situationer”, som är ett urval av hans fotokonst från 70- och 80-talet.

Sigurdur Gudmundsson står bakom ett av de mest omtyckta offentliga konstverken i Malmö. Längs den långa vågbrytaren vid sundspromenaden i Västra Hamnen, valde han inför bomässan 2001 ut ett antal stenbumlingar som han lät polera till högblankhet, och sedan la tillbaka bland dom andra. Resultatet blir att det här och där glimmar till på ett oväntat sätt bland stenarna – och så heter verket också ”Diamonds are everywhere”. Det går alltid att hitta skönhet i vardagen – bara man tittar tillräckligt noga.

Det här är typiskt för Sigridur Gudmundssons konstnärskap – och för den fotoutställning som öppnade på Moderna Museet Malmö i helgen (pågår till den 6.11). Viljan att rikta våra blickar ut i naturen och få oss att upptäcka dess diamanter, och fantisera om dess krafter och fenomen. Det är saker som kan vara svåra att fånga på bild, men Gudmundsson synliggör dem genom att sätta in sig själv i bilderna och låta krafterna ta spjärn och verka mot honom och hans kropp.

"Dancing horizon"

I ”Strukturer” från 1977 står han i en grop och kastar upp en skopa jord i stark motvind. Jorden flyger över den hårt blundande Gudmundson och skapar ett tjockt penseldrag mot himlen. I en annan bild hänger en träbjälke från ett rep i jämvikt. I ena änden av bjälken klamrar sig konstnären fast. Och i den andra brinner en eld. Ett naivt – men vackert – önsketänkande om att elden skulle ha en massa, jämförbar med en vuxen mans.

Denna lekfullhet syns ofta i Sigurdur Gudmundssons bilder och ger dem ibland ett rent tramsigt utseende, men studerar man dom lite noggrannare, upptäcker man den minutiösa precision som de alltid är utförda med.

Utställningen på Moderna är väl i minsta laget. Visst får man en känsla för konstnärskapet, men inte mycket mer. Det är svårt att se den som något annat än en aptitretare till den stora presentation som borde vara nära förestående i Malmö för konstnären bakom ”Diamonds are everywhere” i Västra Hamnen.

Sänt i Kulturnytt, P1, den 27 september 2011

Dödsstraff utan avsändare

2011-09-24T10:09:00.000+02:00

av TOR BILLGREN

Bo Widerbergs ”Joe Hill” (1971) är ingen vidare film, men högaktuell så länge dödsstraffet tillämpas i USA och resten av världen. Med enkla medel lyfter Widerberg fram en av de gruvligaste detaljerna med dödsstraffet: att det inte går att fastställa vem som de facto verkställer domen. ”Are you hiding?” frågar den fastbundne Hill förvånat i filmen när han förstår att bödlarna kommer att dölja sig bakom ett skynke. Därtill är ett av arkebuseringsgevären laddat med ett löst skott. ”Du kan ju alltid säga att det var du som höll i den lösa bössan”, säger en av de mer rutinerade skyttarna till en nervös arkebuseringsnovis. Vilket innebär att alla inblandade kan säga så. ”Det var inte jag som sköt.”

Thommy Berggren som Joe Hill.

Det är likadant med giftinjiceringsapparaterna som används i dagens USA. Proceduren startar av att två personer trycker på varsin knapp, men bara den ena startar injiceringen. Vilken av knapparna det är avgörs slumpmässigt och går inte att spåra i efterhand.

Så vem sköt Joe Hill 1915? Vem gav Troy Davis en giftspruta i torsdags morse? Svaret är lika vidrigt som själva dödandet: Ingen.

Publicerad i Sydsvenskan den 24 september 2011

_______________________________________
Lucky People Center: "Death Machine"

Joe Dallesandro x 2

2011-09-12T09:42:00.004+02:00

av TOR BILLGREN

Inte mindre än två bilder av Joe Dallesandro hittade jag på olika ställen i årets Venedigbiennal. Den ena i Arsenaleutställningen, den andra i Italiens paviljong. Världens vackraste man - världens sämste skådespelare. Se honom i samspel med Udo Kier i "Flesh for Frankenstein" och "Blood for Dracula".

För mer läsning om Joe Dallesandro, se det här gamla inlägget.

Filmaffischen till filmen "Flesh", en av filmerna där Andy Warhol lät Joe Dallesandro spela mjukhunk. Regi Paul Morrissey.

...och den här bilden kommer ur filmen "Trash", också den av Warhol/Morrissey. Ingår här i collage i Italiens paviljong.

Italiens paviljong, Venedigbiennalen 2011

2011-09-12T09:17:00.004+02:00

av TOR BILLGREN

Presentationen och hängningen i den myllrande italienska paviljongen gjorde det svårt att avgöra vilka konstnärer som stod bakom verken. Så jag vet faktiskt inte vad de heter.

Svenska kritiker har tävlat om att starkast fördöma och förlöjliga Italiens paviljong vid årets Venedigbiennal. Kitsch, hötorgskonst, sexism, populistiskt flörtande, ”Berlusconis våta dröm”…

Och visst ligger det åtskilligt i det här. Men ändå är det just i den italienska paviljongen som den skarpaste kritiken mot Berlusconi kan hittas på konstfestivalen. I ett hörn, på en väl synlig plats hänger tre målningar som korresponderar sinsemellan på ett sätt som inte kan vara slumpartat.

Underst, en grupp nyss ilandflutna båtflyktingar, apatiska och förödmjukade. Ovanför hänger en bild av en belåtet smilande Berlusconi, och bredvid honom ett uppfläkt och inbjudande kvinnosköte.
”Bättre att spana på brudar än att vara bög”, sa han när han förra hösten anklagades för att ha köpt sex av en sjuttonåring. Till de frusna och oönskade afrikanerna på stranden på Lampedusa fräser han ”Vafan vill ni? Ser ni inte att jag är upptagen?”, och återgår till de lena, hårlösa låren.

Publicerad i Sydsvenskan den 12 september 2011

Ytterligare parallell till båtflyktningarnas situation i Italiens paviljong: en remix av Théodore Géricaults "Medusas flotte".

Bokrecension: ”Höggradigt jävla excentrisk”

2011-09-09T08:01:00.000+02:00

1997 avled regissören Bo Widerberg, 66 år gammal, två år efter premiären av den stora comebacken ”Lust och fägring stor”. Han blev känd och ökänd för sina oortodoxa regimetoder och kaosartade inspelningar, men lyckades ändå, eller kanske just därför, skapa svenska klassiker som ”Kvarteret Korpen”, ”Elvira Madigan” och ”Mannen på taket”. Nu har filmkritikern Mårten Blomkvist, tillika svärson till Widerberg, skrivit en biografi över regissören. ”Höggradigt jävla excentrisk” är titeln.

Under inspelningen av ”Kvarteret Korpen” 1963 vägrar plötsligt fotografen Jan Lindeström att filma en scen. Varför?, frågar Bo Widerberg. Fotografen svarar att servetten som ligger över den alkoholiserade faderns ansikte är vit.
– Ja vad är det med det då, frågar Bo Widerberg. Den ska ju för fan vara vit.
Fotografen förklarar att kontrasten i den färdiga filmen blir för stark om man inte låter servetten ligga och dra i te först. Det var så man gjorde med vitt när man filmade på den svartvita tiden.

Men Bo Widerberg struntade naturligtvis i att tea servetten – den skulle ju för fan vara vit – och resultatet blev bra ändå. Bättre.

Episoden är en av många som återberättas i Mårten Blomkvists drygt femhundrasidiga bok. Den är typisk för hur Bo Widerberg ifrågasatte och skakade av sig filmandets konventioner och skapade något nytt, eget. ”Det är en tead film vi haft”, sammanfattade Widerberg den svenska filmkonsten. Sånt är inspirerande även för människor långt utanför filmbranschen.

Boken är lite väl centrerad kring Widerbergs filmer. Varje film har sitt kapitel och jag tror att boken hade tjänat på att kondenseras här. Alla inspelningar följde ändå samma mönster av konflikter, oortodoxa tekniklösningar och kompletteringsfilmande i sista sekunden. När Blomkvist går igenom det här igen och igen, och varje gång avrundar med kritikernas utlåtande om den aktuella filmen, blir det till slut för repetitivt. ”Höggradigt jävla excentrisk” är mer av en samling sanslöst välresearchade och insiktsfulla handledningar till Widerbergs filmer och pjäser, än en fullödig biografi om personen bakom.

Jag hade velat komma närmare. Jag vill veta mer om saker som Widerbergs travintresse. Umgänget. Musiken. Hur han konkret hanterade sina misslyckanden, som ibland var astronomiska. Som nedläggningen av ”Lång dags färd mot natt” på Dramaten 1973. Vad säger man till sina förtrogna efter ett så formidabelt fiasko? Vad drar man för slutsatser om sig själv och sina metoder?

Jag saknar också Mårten Blomkvist själv. Han är för mycket journalist och för lite svärson i boken. Han understryker visserligen i förordet att han inte kände Widerberg. Men ändå. Jag är nyfiken på hans åsikter, bedömningar och spekulationer.

Men det här är småsaker. Det är underbart att det äntligen finns en Widerbergbiografi. Mårten Blomkvists mest imponerande – och viktigaste talang i sammanhanget – är att han lyckas frammana Bo Widerbergs röst i texten. Den klingar verkligen ut mellan sidorna. Och med röstem kommer också glasögonen. Det krulliga håret. Och det sneda leendet.

Sänt i Kulturnytt, SR P1, den 9 september 2011

Knut Henrik Henriksen på Elastic

2011-09-08T16:06:00.005+02:00

Avalanche, 2011 (kol och träflistapet). Bild: Terje Östling.

Knut Henrik Henriksen: ”The Go – Betweens and a Black Avalanche”
Elastic i Malmö
Till den 1.10

När Knut Henrik Henriksens ”Full Circle” invigdes på King’s Cross St. Pancras-stationen för snart två år sedan var det det första permanenta konstverket i Londons tunnelbana sedan 1984. För några månader sedan avtäcktes hans andra verk i tuben.

I Malmö är det på Elastic man kan se Henriksen. Hans förra utställning där ägde rum 2006, men de knivskarpa optiska experimenten och synvillorna sitter fortfarande på näthinnan.

Det kommer väl knappast verken i den nu pågående utställningen att göra om fem år, de är mer introverta och kretsar kring utställningslokalens egenskaper. En installation bestående av ribbor, en kvast och tejpbitar är i själva verket en ritning av galleriet, inspirerad av konstnärens faders sätt att mäta upp rum. Träverket ”Up” förhåller sig till galleriets takhöjd, liksom teckningen ”Avalanche”. Här har konstnären hängt upp en tapetremsa från taket till golvet och duttat kolpulver från toppen, som sedan fallit nedåt och fastnat i tapetens oregelbundenheter.

Av någon anledning uppstår en tredimensionell effekt. Det som borde vara ett abstrakt mönster blir istället ett stenlandskap, fotograferat med grynig film. Ett underbart exempel på hur bilder kan ligga lagrade i själva materialet. Konstnärens jobb blir att hitta ett sätt att framkalla dem. Eller som Michelangelo uttryckte det: ”Jag såg en ängel i marmorstycket och högg i stenen tills han blev fri.” (forts. nedan)

Utan titel, 2011 (mässing). Bild: Terje Östling.

Utan titel, 2011 (stål och lack). Bild: Terje Östling.

I utställningen ingår också två obetitlade verk som leker med symboler. Den första är en svartlackad stålskulptur av en kvadrat inskriven i en cirkel – en urgammal kristen symbol för Guds närvaro på jorden (cirkeln=Gud, kvadraten=jorden). Studera planritningen av en kyrkobyggnad med kupol och mönstret går garanterat igen.Den andra är en mer samtida symbol: Det allsmäktiga och allestädes närvarande A4-arket, stöpt i mässing och sirligt tillskuret, som guldkalven i Andra Mosebok. I svunna tider var det kyrkobyggnaden som var överhetens megafon. Idag är A4-arket den främsta bäraren av maktens påbud.

Publicerad i Sydsvenskan den 9 september 2011

Konstrecension: Ditte Ejlerskov

2011-09-02T07:42:00.000+02:00

av TOR BILLGREN

"French stucco ceiling", 80x100cm, oil on canvas, 2011

Ditte Ejlerskov
My African Letters
Larm, Köpenhamn
Till den 1.10

I början april fick Ditte Ejlerskov ett e-mail av advokaten Amadi Omorose Azagba från Benin. Han hade en dålig och en god nyhet. Den dåliga var att hennes släkting, guldhandlaren Gabriel Ejlerskov avlidit i en trafikolycka. Och den goda: att han lämnat efter sig en förmögenhet som Ditte skulle få tillgång till om hon bara betalade en smärre bankavgift på 5000 dollar.

Ett nigeriabrev, rätt och slätt. Eller ”419 scam”, som de kallas i afrikanska länder efter den nigerianska polisens brottskod. Alla som har en e-postadress har någon gång fått dem. De skickas ut i tusental och alltid är det någon som luras att betala de där avgifterna.

Istället för att radera smörjan svarade Ejlerskov ”advokat” Azagba (eller vad han (eller hon eller de) nu heter). Hon spelar upprymd och babblar blåögt om den afrikanska månen och luften. Konversationen pågår i 3 månader och hon får bilder av platsen där Gabriel ska ha förolyckats, av begravningen (”white doves were set free”) och den efterlämnade egendomen – allt för att hon ska frestas att betala.

"A car accident on Togo Ghana express way", 22x27cm, oil on canvas, 2011

"White doves were set free",19x24cm, oil on canvas, 2011

Fenomenet att besvara 419-brev kallas ”scam baiting” och är ingalunda nytt. Det finns massor av sajter som är dedikerade till den här typen av förströelse. En del ägnar sig åt det för att de vill få lurendrejarna att slösa sin tid. Andra för att de vill roa sig på deras bekostnad.

Men Ejlerskovs syfte är konstnärligt. Utifrån de bilder Azagba skickat har hon skapat en serie målningar som nu visas på Larm i Köpenhamn. Hennes bleka och lätt dimmiga stil passar utmärkt i sammanhanget eftersom inget av det avbildade är vad det utges för att vara. Allt är fabricerat – dels utifrån bedragarens fördomar om vad en västerländsk person ska gå igång på. Dels av en västerlännings romantiska föreställningar om Afrika.

I utställningen ingår också e-postkonversationen (PDF). Det är spännande att följa hur parterna spelar sina kort. Stundom hettar det till, som när Ejlerskov kräver att Azagba ska betala bankavgiften i hennes ställe. Och någonstans i det forcerade tonläget inbillar jag mig att de verkliga personerna glimtar till genom härvorna av förställdhet.

“Your problem is that you are a dreamer”, grälar Azagba. Ditte kontrar med det tvetydiga och tvivelaktiga “The African air might be sweet, warm and moist (…) but to me at this point it seems the entire African nature has a fever.”

Utställningens tredje beståndsdel är en text där Ejlerskov för ett intressant resonemang kring de moraliska aspekterna av att ”utnyttja” Azagba i konstens namn. Hon är farligt nära att trampa i det kulturrelativistiska klaveret, men upptäcker fällan och undviker den. Det finns bara ett offer i sammanhanget, och det är den som är utsatt för bedrägeriförsöket. Att döma afrikaner (eller människor man tror är afrikaner) med särskilda, mer tillåtande måttstockar är en av de mest bedrägliga formerna av rasism.

Publicerad i Sydsvenskan den 2 september 2011

"A place to stay forever", oil on 4 canvases, 226 x 330 cm, 2011

Bokrecension: Ulf Linde - Sammelsurium

2011-08-31T07:31:00.003+02:00

Ulf Linde
Sammelsurium
Albert Bonniers Förlag

När jag läser in mig på olika konstnärskap är det väldigt ofta texter av Ulf Linde som ger mig allra mest. Så många gånger han har fått mig att upptäcka nya saker. Öppnat mina ögon och lärt mig att se på nya sätt. Hans opretentiösa stil och målande associationer har ofta fungerat som syrgas när konstens språk i katalogtexter och pressreleaser närmat sig det parodiska och stendöda.

Nu är han 82 år gammal och har ett liv i konstens tjänst bakom sig. Särskilt känd är han för sitt på gränsen till vansinne djupa borrande i Marcel Duchamps konstnärskap. Det är för övrigt Ulf Linde som har tillverkat de repliker av Duchamp-verk (och fått dem godkända och signerade av konstnären) som för närvarande visas på Moderna Museet i Malmö (till den 11.9). Det stora glasverket ”Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med…” arbetade han på i olika omgångar i nästan tjugo år fram till 1982.

Nu är han aktuell med en ny bok, ”Sammelsurium”. En kort skrift på runt 140 sidor, rikt illustrerad med de verk texterna kretsar kring. Det handlar om synen, fantasin och känslan i förhållande till konstens bilder.

Han lyfter fram vikten av omedvetna processer hos den arbetande konstnären. Sömngångaraktiga och improvisatoriska skeenden. Han talar lyriskt om det ”visuella sluddret” i en teckning av Rembrandt, och lyfter fram omedvetet kluddade varelser hos Henri Michaux.

Det han är ute efter är ett Något – ”ett evigt värde bortom alla stilar”. Det är lätt att vara skeptisk till denna pretention. Lars Vilks t.ex brukar avfärda den som ”religion” och ett resultat av ”tyska filosofers fantasier”. Många konstnärer är med rätta trötta på denna romantiska konstsyn. De vill inte vara alkemister och känslomasturbatörer – de vill att konsten ska vara ett kneg. De vill jobba med professionella och akademiska metoder. Men de behöver ju heller inte lyssna till Linde. Han söker inte medhåll. Han har aldrig gjort anspråk på att spela i någon vetenskaplig liga. Hans fält är poesin, mytologin och den subjektiva känslan.

Om man tidigare har kunnat skälla honom för att ha närmat sig religionen i sitt förhållande till konst, låter han den blomma ut till fullo i ”Sammelsurium”. Han söker sitt Något i konsten, som en troende söker Gud i skapelsen och naturen. Texten är full av kristen symbolik och hänvisningarna till Bibeln många.

Ändå känner jag, tack och lov, inte igen något av den brittiske filosofen Roger Scrutons svamliga och gudsfruktande konstkonservatism i Lindes resonemang. Han använder inte kristendomen som moraliskt rättesnöre, utan som konstnärligt ymnighetshorn och uppsamlare av mänskliga erfarenheter. Man behöver inte underkasta sig religiösa dogmer för att vilja förstå en ikon. Man behöver inte erkänna Bibelns och helgonberättelsernas auktoritet för att man vill använda dem som nycklar vid konstbetraktandets detektivarbete. Det är inte märkligare än att ta med sig en fågelbok ut i lövskogen.

Publicerad i Sydsvenskan den 31 augusti 2011

Lotti Ringström på Tjörnedala

2011-07-26T08:19:00.003+02:00

Lacoste 12 april 2004

Förra helgen tog Lotti Ringström emot Henry Mayne-stipendiet på Tjörnedala konsthall, där det också öppnade en utställning med konstnären (t o m 14.8). Hon delar sin tillvaro mellan Brantevik och Lacoste, en liten provencalsk by vars främsta attraktion är den famöse markis de Sades slott. När hon befinner sig på Österlen målar hon på plywood, i Lacoste på aluminiumplåtar.

Det mycket återhållsamma måleriet går strängt taget ut på att bättra på mönstren som redan finns i träet och plåtarna. Korrigeringarna ger oftast upphov till abstrakta motiv, men någon enstaka gång blir utfallet figurativt. Som när konstnären upptäcker att oxiden på en plåt är det perfekta morgondiset, och med några penseldrag skapar ett utsökt bergslandskap.

Det här med att måla på aluminium har inte bara estetiska poänger - det finns även en industrihistorisk aspekt: bara några mil från Lacoste ligger den spektakulära bergsbyn Les Baux, som givit namn åt bauxit - bergarten ur vilken just aluminium utvinns. Provence är så mycket mer än gulmönstrade dukar och lavendel.

Publicerad i Sydsvenskan den 26 juli 2011

Vi ses i Venedig

2011-06-02T20:46:00.009+02:00

Den 4 juni börjar konstbiennalen i Venedig. Förra gången, det vill säga 2009, skrev jag följande Venedigtips till Sydsvenska Söndag. Bilderna kommer från besöket det året. Den 13 augusti åker vi dit igen.

Venedigupplevelsen börjar redan på båtresan från flygplatsen in till stan. Se till att få ut så mycket som möjligt av den dramatiska och vackra turen i lagunens farleder. Det näst bästa färdmedlet till staden är tåget. Järnvägsstationen är ett modernistiskt mästerverk.

Ett bra och relativt billigt sätt att bo är att hyra lägenhet tillsammans med några vänner. Det är en oslagbar känsla att faktiskt bo i Venedig. Dessutom slipper man vara beroende av stans dyra och ofta mediokra restauranger. Visst finns det pärlor, men är svårhittade bland de tusentals turistfällorna. Då är det bättre att rå om sig själv i goda vänners lag. Mat och förnödenheter kan man handla på marknaderna eller på Billa, som bland annat finns på Strada Nova.

Hugo Zeberg och Erik Alexandersson vita persikor till våra Bellinis. Marknaden har legat på samma plats i 700 år.

Pasta alle Vongole...

... som avnjuts i palatsliknande miljö.

Gör så lite som möjligt. Om detta är ditt första besök till Venedig, lovar jag att det inte blir ditt sista. Det finns alltså ingen anledning att stressa omkring på sevärdheter bara för sakens skull. Lägg hellre tid på att läsa Venediglitteratur, som Donna Leons deckare eller Hemingways ”Över floden, in bland träden”. Och framförallt guidebokens ofta mycket matiga historiekapitel. Det är häftigt att läsa om en stads historia på plats – särskilt i Venedig, som har förändrats så lite genom seklerna.

S:t Markusplatsen dagtid är en mardröm. Ett kaotiskt helvete där massturismens mest destruktiva och perversa aspekter blottläggs på ett smärtsamt tydligt sätt. Alla vet att de hundratusentals duvorna förstör staden med sin frätande spillning – ändå är platsen full av fröförsäljare och imbecilla turister som matar den redan smällfeta ohyran. Passera aldrig Markusplatsen utan att schasa bort så många duvor som möjligt. Att flaxa med armarna är ett bra sätt.

Samtidigt är Markusplatsen förstås ett måste. Är man morgontidig slipper man den värsta trängseln utanför basilikan och klocktornet. Glöm inte att låna en audioguide på väg upp i tornet, den ger en utmärkt introduktion till stadens arkitektur och historia.

Gator och återvändsgränder. Bild Hugo Zeberg.

För att tillgodogöra sig konstbiennalen behöver man minst två dagar. Den är uppdelad i tre delar: utställningar på stan, de nationella paviljongerna i stadsdelen Giardini och den gigantiska konsthallen Arsenale, som ligger på det gamla marinområdet. Missa inte de fantastiska resterna från örlogstiden: gamla stridsfartyg, uråldriga lyftkranar och framförallt: det gamla bränsleförrådet.

Efter några dygn i stenstaden kan man börja känna behov av att få jord under fötterna. Då kan man åka till de närliggande öarna Burano och Torcello, där det dessutom är lugnt och tyst. Det enda oroande elementet är kyrktornet på Burano, som ser ut att kunna välta av minsta vindpust.

Harry’s Bar är ett klassiskt hak och gjorts odödligt av Hemingway. Det är också just i litteraturen det funkar bäst. I verkligheten är det en punkt som lätt kan strykas från sevärdhetslistan.

Tar hellre en Campari på balkongen i S:t Polo än en Bellini för 18 Euro på Harry's.

Den som köper en riktig mask från Venedig slipper de kommande årens maskeradångest på ett smidigt och elegant sätt. Det finns två typer: Commedia dell’arte-masker, som vanligen är tillverkade av läder (Zanni, Harlekin, Pulcinella) och karnevalsmasker som är gjorda av papier-maché (Bauta, Il Dottore). Se till att hitta en riktig maskbutik och undvik gatuförsäljarnas trista plast.

I år tänker jag köpa en Il Dottore. Bild från sista upplagan av klubben Darkroom i Malmö.

Andra höjdpunkter

- Begravningsön San Michele
- Det judiska ghettot (ordet ”ghetto” har sitt ursprung härifrån)
- Konstmuseet Accademia
- Rialtobron
- …dessutom ligger Sankta Lucias förtorkade kropp i ett glasskåp i den efter henne uppkallade kyrkan alldeles vid järnvägsstationen.

2007 lade jag en vit ros på Igor Stravinskys grav på San Michele.

Varning från Konsten

2011-02-26T09:10:00.000+01:00

av TOR BILLGREN

Skulptur signerad Brett Murray, från utställningen Hail to the Thief på Goodman Gallery i Kapstaden.

Det senaste året har yttrandefriheten i Sydafrika diskuterats livligt i samband med att regeringen förbereder lagar som befaras kunna inskränka mediernas möjligheter att granska politiker och myndigheter. Tonläget är ofta högt. ”Don’t fuck with writers”, skanderade författaren André Brink under en demonstration utanför parlamentet i höstas.

Som en reaktion har även konsten tagit ett steg uppåt på provokationstrappan. Som Brett Murrays senaste utställning i Kapstaden. Till största del bestod den av rätt förutsägbar och harmlös ANC-kritik, men ett verk stod ut: en skulptur av en två kopulerande gorillor, något som svårligen kan ses som annat än en kommentar till president Zumas vidlyftiga kärleksliv. Verket är så plumpt att de uppenbart rasistiska tolkningarna känns banala. Mot bakgrund av debatten blir skulpturen snarare ett konfrontativt statement: ”Så ni trodde att det var medierna som var problemet? HA! Detta bara är början på hur jävlig KONSTEN kan bli. Tänker ni stoppa oss också, så varsågod att börja här.”

Publicerad i Sydsvenskan den 26 februari 2011

...och här ligger några av de mer harmlösa verken. Brett Murray tar fasta på glappet mellan ANC:s socialistiska, ja kommunistiska retorik, och ledarskapets jakt på förmåner, lyxiga bilar och snabba cash. Den "osjälviska befrielseorganisationen" har blivit en plattform för människor som vill ha ställning och rikedom:

"Fritidsflickan" är hedonistisk och livsbejakande

2010-10-05T07:36:00.007+02:00

av TOR BILLGREN

Nytt konstbråk i Ystad! Denna gången handlar kontroversen om medborgarförslaget att förstora Stig Blombergs statyett "Fritidsflickan" från 1936 och placera den vid hamnen. Kulturnämnden sägs ställa sig positiv till idén. Och som alltid när den här typen av konst debatteras, slängs fascismkortet fram mer eller mindre automatiskt.

"Fascistoid och omodern estetik", sa Ystads konstmuseums chef Yrr Jonásdottír i Kulturnytt i fredags. "Ett ideal som förvisso rimmar med dåtidens auktoritära rörelser på kontinenten", skriver Thomas Millroth i dagens Sydsvenskan.

Och därmed befästs åter det monopol som de tvivelaktiga politiska rörelserna tycks ha på denna typen av estetik. Varför inte istället försöka vara sant radikal, och verka för ett återtagande av "de sköna" uttrycken från fascismen?

Jag tycker man får anstränga sig rejält för att se "Fritidsflickan" som fascistoid. Jag ser henne som hedonistisk och ansvarslöst livsbejakande. Hon fläker inte ut sig för någon, utan för sig själv. Det är en bild av en självständig kvinna.

Men i sak har Millroth och Jonásdottír rätt. Förslaget är dåligt. Men inte för statyettens påstådda politiska agenda, utan för att, som Millroth också poängterar, uppdraget borde gå till en nu aktiv och relevant konstnär.

Det finns även ett tekniskt och konstnärligt skäl. "Fritidsflickan" är en miniatyr och är inte tänkt att förstoras, lika lite som Döderhultarens trägubbar. Litenheten är själva poängen med verket. Se t.ex flickans fingrar. Hade statyetten förstorats precis som den är, hade händerna förvandlats till groteska och omänskliga skovlar. Och det hade visserligen befriat flickan från hennes påstådda politiska bagage. Men bra hade det knappast blivit.

Dans: Dockplats 2010

2010-09-14T09:23:00.003+02:00

av TOR BILLGREN

Skånes Dansteater
Dockplats 2010

Bild: Malin Arnesson

Föreställningen börjar redan långt innan utsatt tid genom den ström av människor som drar sig mot Dockan till fots eller cykel, som gångna tiders varvsarbetare vid arbetsdagens början, mitt och slut. Därmed blir publiken en del av den iscensättning av Kockums och varvets glansdagar som ”Dockplats 2010” vill vara.

Kvällen inleds med hjärtat i halsgropen när tio simhoppare från Malmö Kappsimningsklubb marscherar ut på träbryggan. Ska de verkligen hoppa i det svarta vattnet, är frågan alla ställer sig när de balanserar på kanten, på tå. Och det gör de naturligtvis och använder sedan förtöjningspålarna i dockan som trampoliner. Att från ett rangligt och minimalt underlag, med tunga och blöta kläder göra skruv och mollbergare ner i iskallt vatten, kan inte betraktas vara något annat än hjältedåd i konstens tjänst.

Föreställningen är full av sådana här bildpoetiska tablåer. Som när Svaneholms Singers kommer åkande ur mörkret på en sightseeingbåt, suggestivt upplysta och sjungande en Sonnevi-text; som vertikaldansaren Claudine Ulrichs tyngdlösa flykt över vattnet; som dansen som projiceras på en skummande vattenvägg. Ljusen och klädernas färger blandas med lysbojarnas blinkningar, lanternorna på Turning Torso och fyrarnas sken.

Det som främst bidrar till att förställningen blir en lyckad iscensättning av varvet är Bjarne Kvinnslands ljuddesign. Inspelade varvsgubbar blandas med telegrafi, skutknarr, nithammare, vågskvalp och plåtdån – det mesta framfört live av slagverksspelare. En väldig fartygsmotor med startsvårigheter blir grunden till en hypnotisk rytm. Det är otroligt snyggt.

Det som funkar sämre är själva dansen, särskilt när den äger rum på andra sidan dockan. Det blir för abstrakt och ofokuserat. Avståndet dödar intimiteten. Intensiteten når inte publiken. Men mot slutet, när dansen förs ut på pontonerna i dockan, glimmar det till. Dansarna kommer närmare och det gnisslande ljudet från deras skor mot det blöta underlaget förvandlas ömsom till skrattmåsars skrän, ömsom till det slabbiga ljudet av fiskars desperata sprattlande på land.

”Dockplats 2010” är en hyllning till platsen, dess historia och samtid. En manifestation av industrimiljöers skönhet, en studie i förfallets estetik och en utvidgning av dansen som konstform, även om själva dansandet ofta hamnar i skymundan. Det är en häftig och mycket vacker föreställning – en poetisk och akrobatisk nummerrevy i ordets bästa bemärkelse.

Publicerad i Sydsvenskan den 11 september 2010

Torsten Andersson och Jenny Grönvall

2010-08-06T13:16:00.000+02:00

Torsten Andersson: "Tre stjärnor och två mörka skarvar"

”Pinnaskulpturer” kallade Torsten Andersson (1926-2009) en av sina sista måleriserier. Motiven liknar färgglada gallergrindar, men är förmodligen mer inspirerade av farmoderns broderier. Han sökte sig mot slutet av sitt konstnärskap mot ett folkloristiskt uttryck med rötter i hantverksmässig tradition.

Framför den ena av dessa pinnaskulpturer uppstår en optisk effekt. Målningen tycks bukta utåt i rummet, som om det låg en kudde under duken. Denna typ av effekter uppstår vanligtvis genom samspel mellan behärskade linjer och strikt geometriska mönster – inte som hos Andersson av till synes hafsigt pålagda färgsjok. Men under den slarviga ytan låg alltid dagar och veckor av experimenterande. Eviga omtag tills det önskade resultatet uppnåddes.

Denna tredimensionella effekt är sannerligen ett vackert avslut för en konstnär som alltid stångades med normerna för tyngd- och volymskapande i sina målningar. Som en sista triumf fick han duken att bågna och tog själva rummet i besittning.

Målningarna visades på nationaldagen, som också är konstnärens födelsedag, tillsammans med ett tjugotal andra anderssonverk i den utställningslokal han lät uppföra på sin tomt i Benarp utanför Hörby under slutet av sin levnad. ”Solförrådet”, som den kallas, kommer i enlighet med konstnärens vilja bara att ha öppet just den sjätte juni varje år. Det är synd, för det går samtidigt emot hans uppenbara önskan och behov att bli sedd och förstådd.

Torsten Andersson är urtypen av det manliga konstnärsgeni som Jenny Grönvall tar spjärn mot i sin utställning "Again... Words will pass through our bodies, above our heads" på Krets i Malmö (till den 31.7). Liksom den här typen av texter, där den feministiska stereotypen ”vit medelklassman” analyserar en annan ”vit medelklassman”.

Verket består av en stor väggteckning där Grönvall tillsammans med Ellen Suneson och Julia Björnberg har ritat upp en kartläggning över patriarkala maktstrukturer i konstvärlden. En av utgångspunkterna är att kvinnors konst bedöms utifrån andra kriterier än mäns, även om den till synes behandlar samma frågor eller jobbar med samma uttryck.

Jenny Grönvall, Ellen Sunesson och Julia Björnberg: "Again... Words will pass through our bodies, above our heads" (detalj)

Ligger det något i det? Stannar jag hellre framför en Torsten Andersson-målning och försöker upptäcka något under den slarviga ytan, än framför en skissartad ordkarta av Grönvall? Om ja, är det så bara för att han är man? Förmodligen inte. Inte i det här fallet. Men själva frågeställningen är naturligtvis viktig att ha i bakhuvudet.

Publicerad i Sydsvenskan den 28 juli 2010

Den 6 augusti publicerades en kommentar på denna recension, författad av konstvetaren Linda Fagerström. Längst ned i länken finns mitt svar.

Skulpturparkerna i Marsvinsholm och Tjörnedala

2010-07-01T13:02:00.002+02:00

Marsvinsholms slott är alltid värt en egen resa med sin utsökta arkitektur och sitt sanslösa läge på slätten. Och den skulpturutställning som nu för fjärde året ordnas i parken är en mycket angenäm bonus. Samtidigt har högkvarteret för Österlens Konstnärsgille, Tjörnedalagården i Baskemölla, också öppnat en skulpturpark, som känns som ett småsyskon till slottets. Flera av verken som visas känns igen från de senaste årens utställningar på Marsvinsholm. I något fall visas samma verk i båda parkerna.

Skulpturerna är snillrikt och noggrant placerade i sina respektive miljöer och verkspektrat är brett. Från tekniskt fulländade statyer och simulerade arkeologiska fynd, till monument, spex, konsthantverk och ren trädgårdskitsch. På Marsvinsholm gillar jag särskilt Eva Maria Erikssons ”Rymd”. Två vinkelrätt sammanfogade järnplåtar med runda hål i olika storlekar. Det uppstår just en svårgreppbar rymdkänsla när man går runt verket.

Eva Maria Eriksson: ”Rymd”

Börje Berglund: ”Ett fryst ögonblick”

Men häftigast är Börje Berglunds gigantiska betongtavla ”Ett fryst ögonblick” på Tjörnedala. Ett banalt motiv av några ungar som förbereder sig för skridskoåkning, men som med sin perfekta placering vid ett sädesfält känns som ett budskap från yttre rymden, lite som monoliten i Kubricks ”2001”.

Något jag saknar i båda parkerna är det unga gardet. Var befinner de sig nyligen utexaminerade konstnärerna? Det omvända förhållandet har slagit mig på års- och examensutställningarna på Malmö Konsthögskola. Varför är det så försvinnande få som jobbar i det stora formatet? Är det så svårt att kombinera samtida uttryck med det monumentala och offentliga? Om svaret är ja, är detta ett stort problem, eftersom det offentliga rummet är en långt viktigare arena för konsten än galleriets vita kub. Dels för konstnärerna själva, eftersom offentliga uppdrag ger klirr i kassan och uppmärksamhet. Dels för oss betraktare som riskerar att drunkna i trevligheter.

Publicerad i Sydsvenskan den 1 juli 2010

Lars Vilks "serietecknare" i sydafrikansk press

2010-03-15T08:00:00.001+01:00

av TOR BILLGREN

Igår, på sista sidan av Sunday Times, fanns en kort notis om den senaste Lars Vilks-kontroversen. Han kallas "konstnär" i bildtexten, men "cartonist" i brödtexten. Det är beklagligt att det inte råder tydlighet kring att det är i egenskap av konstnär han är omtvistad och hotad. Mer om skillnaderna och nyanserna däremellan i den här texten från 2007 (som för övrigt var den första som uppmärksammade Muhammed-debaclet).

Lena Cronqvist: Madonnan

2010-01-03T11:11:00.005+01:00

Sydsvenskan bad sina konstkritiker att skriva varsin text ett verk som visas på Moderna Museet Malmö. Jag valde Lena Cronqvists Madonnan (1969).

Trots decennier av självporträtt har fortfarande en spegel i sin ateljé, Lena Cronqvist. Så klart – ett ansikte förändras ju för varje dag. Och ibland är allt lika bedrövligt som i ”Madonnan” (1969).

Vi kan se målningen som en förebådelse av den psykos som drabbade konstnären strax efter sonens födelse. Bilden ger ett oroande intryck; proportionerna är förvridna, köket kvävande, världen utanför klaustrofobisk. Vi kan också se den som en stilla hyllning av förortsmadonnan. Den oglamorösa modern, kanske ensamstående, med inkassokrav och betalningsanmärkningar rasande över sig som höghusen utanför.

Och så kan vi se den just som en del i den omfattande och kontinuerliga svit av självporträtt som Cronqvist arbetat med genom hela sin konstnärsgärning. De mest kraftfulla i samband med föräldrarnas död under 80-talets första hälft. De mest gripande och utlämnande efter maken Göran Tunströms bortgång år 2000. Inre och yttre händelser, mästerligt skildrade i ansiktes landskap.

Publicerad i Sydsvenskan den 3 januari 2010

Ny tidning: Mums

2009-10-08T08:00:00.001+02:00

I början av 2000-talet föddes ett gäng homotidningar som dog lika snabbt som de kom: Zon, Straight, Corky och Sylvester. Några år senare försökte modejournalisten Daniel Björk göra en råare bögtidning med fanzinet Brute, som kom med två nummer. 2007 var Björk med och skrev boken ”Bögjävlar” med bl.a. Stefan Ingvarsson och Petter Wallenberg där de uttryckte irritation över de välpolerade roller som bögar tilldelas i schlagersverige och efterlyste bögkultur med udd.

Nu har bägaren med Stockholms mediebögar skakats om en smula och ut kommer en ny, snarlik uppsättning med Petter Wallenberg i spetsen. Resultatet är magasinet Mums, där teorierna från ”Bögjävlar” delvis satts i verket. Det är ett slampigt och smutsglamoröst gratismagasin med sjuttiotalisternas nostalgiska förhållande till tonåren som viktig drivkraft och tidningen Okej som estetiskt ideal. Texterna rör sig fritt i sexualitetens underjord och jag gillar särskilt Marta Oldenburgs intervju med nätraggande 62-åringen Lisbeth, som hon var inneboende hos tills hon tröttnade ”på att äta frukost med ytterligare en 20-åring som kom ut visslande från badrummet med en handduk runt höfterna och rivmärken på ryggen.”

Allra bäst är femtonåriga Kaisi Hillers dagbok från 1911, där hon berättar om en het sommar full av spänning och uppvaktning. ”Albert är mycket artigare mot mig än mot Lilly. Se det, att inte skönhet alltid hjälper.”

Så trots att tidningen främst är en stockholmsangelägenhet är den fullt läsbar även på sydligare breddgrader. I nästa nummer kommer vi förmodligen att få läsa om sexuellt uppvaknande till ugglan Helge i klassiska barnprogrammet ”Från A till Ö” och snuskiga fantasier om programledaren till teknikmagasinet Sigma. En text om Jacob Dahlin borde också stå på redaktionens att-göra-lista.

Publicerad i Sydsvenskan den 8 oktober 2009

Om koncentration, avgörande ögonblick och analog teknik

2009-10-06T10:44:00.004+02:00

av TOR BILLGREN

Aleksandr Sokurov: Den ryska arken

Jag får kalla kårar av vällust när jag läser om stämningen i studion precis när Fred Åkerström har sjungit in sitt sista ”Hålln med fioln, gonatt, gonatt” i Glimmande Nymf (1974). Berättelsen finns i Håkan Lahgers och Lasse Ermalms praktverk om det klassiska skivbolaget Metronome, De legendariska åren – som för övrigt är obligatorisk kurslitteratur för alla analognostalgiker. ”När något är så där bra sitter man och håller andan under hela tagningen för att inget tekniskt ska gå sönder eller haka upp sig”, berättar teknikern Janne Hansson som var med vid inspelningen.

Sångljudet får inte spricka, tänker man, för det var så kraftfullt, så fantastiskt när han satte igång. Jag glömmer aldrig den där intensiva stämningen, det där oerhörda allvaret. Han laddade ur sig allt.

Den här typen av urladdningar förekommer mera sällan idag. De är helt enkelt inte lika nödvändiga längre. För idag skapas inte perfektion genom koncentration och fokus – utan genom omtagningar, klippning och redigering. Pro Tools-tänkandet har gjort musik- och radioproduktion till ett pusselhantverk, där man klipper ut användbara bitar ur ett material och fogar samman dem till en helhet som uppstår i efterhand. Detta kan självklart vara befriande och kännas enklare än att ha en helhetstanke klar för sig från början. Jag säger inte heller att pusseltänkandet är sämre. Bara annorlunda.

När vi arbetade analogt ingick koncentrationen som en självklar del av arbetet – vi övade undermedvetet hela tiden, eftersom varje rullband kostade hundratals spänn; vi var tvungna att doppa fotopapper i tre kemikaliebad för att få fram minsta lilla bild; det var dyrt och otympligt med råfilm. Det var nödvändigt att ha förmåga och tålamod att samla sig för det ”avgörande ögonblicket”, som fotografen Henri Cartier Bresson talade om. Att stå med kameran framför ena ögat, stabilt vilande i händerna och ta EN bild i rätt ögonblick, istället för att ta hundra med digitalkamera, hållen med utsträckta och rangliga armar.

Självklart finns det inget som säger att det MÅSTE bli så här när man jobbar digitalt, men eftersom koncentration är något jobbigt – det fordrar ju en insats – avstår vi gärna om möjligheten ges. Detta märker jag tydligt hos mig själv i mitt arbete som radioman. Istället för att lägga en extra timme på förberedelser och lite extra krut på koncentration, kastar jag mig ofta in i intervjusituationer med föreställningen att ”det går ju alltid att klippa ihop i efterhand”. På sistone har jag till min förskräckelse noterat att den koncentrationsflykt som de digitala verktygen erbjuder, sakta men säkert håller på att övergå i ett märkligt tillstånd av vuxen-DAMP. Sjukdomsinsikten har gjort att jag börjat självmedicinera, och hittills har behandlingen bestått av just Fred Åkerströms vokala urladdningar – men även andra Metronome-inspelningar, t.ex. med Bernt Staf. Tänk att de satte det mesta live där i studion… Och i DVD-spelaren ligger Aleksandr Sokurovs film Den ryska arken från 2002. Nittiosex minuter lång och filmad i en enda tagning. I det ögonblick sista rutan är fotograferad, är filmen färdig. DET är frihet.

Publicerad i Musikmagasinet Novell #2

LP: The Artfarmer

2009-09-23T08:55:00.003+02:00

av TOR BILLGREN

Musiken inte längre är fysisk. Musikföremålet har blivit redundant och låtarna fladdrar istället omkring som abstrakta ettor och nollor i cyberspace. Men det finns motrörelser – t.ex göteborgsbolaget Kning Disk. Och Treffpunkt i Malmö, vars senaste utgivning är en vansinnigt påkostad LP med The Artfarmer, bestående av Anders Lindsjö (bas), Mats Gustafsson (sax) och konstnären Clay Ketter på trummor, som också gjort omslagets screentryck.

Den som vanligtvis backar från frijazz för att den saknar struktur kan använda Ketters och Lindsjös malande rytmer i ”Loco Blanco” som bananskal in i Gustafssons sadomasochistiska akt med saxofonen. ”I wave for you” är en underbar uppvisning i improvisatoriskt samspel. Saxen blir percussion och Ketters lätta pukslag klingar stundom som en saxofons stilla viskande.

Men det är inte bara mediet som är fysiskt. Musikerna är också hela tiden närvarande med sina kroppar: fingrets gnisslande på strängen, tungans stötar mot munstycket. Dubbelt konkret i en eljest abstrakt och digital värld.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 23 september 2009

Fotnot
Musiken kan även laddas ner här.

Marko Vuokola på Galleri 21

2009-09-16T09:03:00.000+02:00

av TOR BILLGREN

Två bilder av exakt samma motiv bredvid varandra, tagna med några sekunders eller minuters mellanrum. Det är den nästan genant enkla förutsättningen för Marko Vuokolas diptyker på utställningen ”The Seventh Wave” på Galleri 21 (t o m 20.9). Men oj vad bra det är.

Verket ”Haze” skildrar skymningens mest kritiska minut inifrån ett instängt vardagsrum. Det är minuten då solen tycks accelerera på sin väg under horisonten – själva ögonblicket då det elektriska ljuset tar över. Motivet är det samma, men allt är annorlunda. Skuggorna i det tjocka gardintyget, det tunna florets transparens, himlens färg, lampans reflektion i rutan… En dagdröm en händelselös eftermiddag, ett apatiskt stirrande ut i kvällningen.

Fotnot
Vuokola är även representerad på utställningen ”Swanljung möter Malmö Konstmuseum”

Publicerad i Sydsvenskan september 2009

Dick Bengtsson-skandalen. Kommentar.

2009-09-15T09:01:00.000+02:00

av TOR BILLGREN

Det är september 2009 och vi har en sommar bakom oss där nazismen har varit aktuellare än någonsin i kulturlivet. Först kom debatten kring utställningen ”Figurationer”. Sen drog Åsa Linderborg paralleller mellan kd-ledaren Göran Hägglunds Almedalsraljerande om kultureliten och Weimarrepublikens fall. Och inför EU:s utrikesministermöte på Moderna Museet i helgen avlägsnades några målningar av Dick Bengtsson, eftersom han – som så ofta – målat hakkors nere i hörnet.

Avlägsnandet skedde på önskemål av Utrikesdepartementets EU-kansli, och jag får bilden av en UD-tjänsteman med alldeles för lite kunskap och alldeles för mycket makt, som på sitt första besök på museet veckan innan upptäckt målningarna och störtat ut i chock. Något sådant kan vi inte ha. Det är ju nazism…

Händelsen visar att fördjupning undanbedes och att Moderna Museet genom att hörsamma UD:s uppmaning ställer sig bakom denna enögda och ängsliga linje. Är det tänkt att den också ska råda på filialen i Malmö, kan de lika gärna stanna kvar i Stockholm.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet september 2009

Anna Odell fälls. Kommentar.

2009-08-31T08:16:00.000+02:00

"Oredligt förfarande” måste vid sidan av de sedvanliga pornografiska och konspiratoriska glosorna vara det mest googlade uttrycket de senaste veckorna. Åklagaren fick uppenbarligen gräva djupt i lagboken för att hitta paragrafer mot Anna Odells tilltag, men fick alltså igår delvis gehör för sin linje.

Mjaha. Själv har jag svårt att bli upprörd – varesig över Odells metoder eller åtalet och den fällande domen. Det är inte orimligt att våldsamt motstånd och den typ av vilseledande det har varit fråga om här kan betraktas som olagligt.

Däremot är många av argumenten som yttrats under fallets gång rätt uppseendeväckande. Som att åklagarsidan bemödade sig att göra en sak av kostnaden för de två doserna lugnande medel som Odell fick under simuleringen: 35,20. Eller att åtalet skulle hota yttrandefriheten, något som både Odell själv och debattörer som Åsa Moberg hävdat. Detta trots att det aldrig har varit själva verket eller visandet av det som har varit ifrågasatt – endast metoderna. Är det något som utgör ett hot mot yttrandefriheten, så är det väl just det slentrianmässiga och felaktiga åberopandet av den?

Det bästa med gårdagens dom är att de flesta borde kunna känna sig nöjda. Odell friades delvis och har fått massor av tättskrivna A4-ark att klistra upp på galleriväggarna. Och den samtidskonstskeptiska allmänheten med socialminister Göran Hägglund i spetsen har äntligen fått sitt efterlängtade blodsoffer. Måtte det släcka deras törst för ett bra tag framöver.

Publicerad i Sydsvenskan den 31 augusti 2009

Site Natura på Tjörnedala

2009-08-27T08:46:00.004+02:00

Nilsmagnus Sköld: Hinken och grodan (detalj)

Site Natura
Tjörnedala, Baskemölla
T o m 27.9

"Uniform" kallar Lisa Strömbeck sin fotosvit, där hund och matte porträtteras tillsammans – matten med exakt samma päls som hunden, så att de liksom flyter ihop. Människans paradoxala förhållande till djurriket kan inte nog understrykas. Ena stunden lägger vi 25000 kronor på att operera ut en bygel-BH ur en foxterrier för att en timme senare gnälla över att priset på blandfärs har gått upp med en tia.

Beläget mitt bland åkrar och skogar utgör Tjörnedala en perfekt spelplats för utställningen ”Site Natura”. Genom att samla några av regionens intressantaste konstnärer lyckas utställningen väl med sin ambition att peka på naturens roll inom samtidskonsten. Här finns David Krantz’ och Karin Fhagers förundrade betraktelser över naturens mysterier, Caroline Mårtenssons kritik av den industrialiserade hanteringen av krukväxter och Nilsmagnus Skölds installationer om kapitalets grepp kring åkrarna och dess brukare. I ”Hinken och grodan” har han placerat en rostig gammal spann ovanpå ett tidningsklipp ur Finacial Times, där någon har klottrat revolutionära slagord bredvid en intervju med chefen för Monsanto.

Och här kommer vi in på en annan paradox, som till skillnad från den tidigare nämnda strängt taget aldrig problematiseras. Nämligen det infekterade samtalsklimatet kring genmodifierade växter (GMO). Abnormt framkorsade grödor som blomkål betraktas vara helt OK medan utsäde som genmodifierats för att stå emot skadedjur per automatik ses som styggelser. "Frankenfoods" skanderar miljörörelsen. "Lek inte med Skapelsen" mässar religionerna. Sällan framkommer nyanserade perspektiv – som det faktum att det ständigt sker spontan genmodifiering ”i naturen”, t.ex. vid ympning – ett genutbyte som till råga på allt är helt okontrollerat, till skillnad från den rigorösa säkerheten i laboratorierna.

Någon gång hade det varit intressant att se konst som tar ett mindre ortodoxt grepp kring miljödebatten.

Publicerad i Sydsvenskan den 27 augusti 2009

Ola Ståhl på Neon Gallery

2009-08-20T08:18:00.002+02:00

Ola Ståhl: ”Concrerte & The Smear”
Neon Gallery, Brösarp
T o m 6.9

År 2000 lades Kustartilleriet ned. I överdriven nit att dels försköna kusterna genom att rensa bort anläggningarna, dels att göra snabba pengar på de skärgårdstomter som därigenom frigörs, håller viktiga historiska arv på att försvinna längs kusterna.

Jag har sett helt vansinniga ”återställningar” av sådan skärgårdsmiljö, som går ut på att man knackar bort bunkrarna och fyller hålen med sylvass sprängsten. Det om något fördärvar områdena och gör dem obeträdbara för alla som inte har militärkängor.

Betongen längs kusterna är inte bara en viktig del av Sveriges historia, utan har också blivit en självklar del av kulturlandskapet. Det är det kritikerna av Antony Gormleys och David Chipperfields beryktade torn i Kivik Art Center inte begriper när de tar sig för pannan och yrkar på omedelbar rivning.

I Neon Gallerys bäckmörka silo visas ett annat verk som knyter an till den förhatliga betongen. På de skrovliga väggarna projiceras ritningar av bunkrar tillsammans med fragment av orderlistor, rekvisitioner, telegrafimeddelanden och annan militär formalia. Det suggestiva ljudspåret brummar som av transformatorer, det viner och visslar av bunkerns blodomlopp och nervsystem. Tristessen, beredskapsspänningen och rädslan från det förflutna bubblar upp och de torra texterna tycks omvandlas till ömhetstörstande klotter från isolerade soldater.

Silons enastående akustik inbjuder till högläsning av de projicerade textfragmenten, och jag har aldrig känt mig så integrerad i ett konstverk som när jag står där i mörkret och låter rösten fylla rummet.

Utöver de estetiska och akustiska aspekterna, inbjuder verket till reflektioner kring Sveriges ”neutralitet” under bunkrarnas tidevarv. Det är nämligen tyska bunkrar ur den så kallade atlantlinjen som avbildas. Och därifrån är det lätt att låta tanken tangera även dagens försvarspolitik: Svenska kustkorvetter bekämpar pirater i Adenviken, samtidigt som ett lastfartyg kapas mellan Öland och Gotland…

Publicerad i Sydsvenskan den 20 augusti 2009

Then and now på Malmö Museer

2009-08-15T14:52:00.000+02:00

av TOR BILLGREN

George Hallett: Barnet får sitt namn (1996)

Att det dokumentära fotot är en stark genre i Sydafrika, framgår tydligt av utställningen ”Then and now”, som ingår i Malmö Museers årslånga Sydafrikasatsning. Åtta av landets främsta fotografer har samlat bilder från tiden före och efter 1994, och presenterar dem parvis – då och nu.

Och det är inte bara det absurda apartheidsystemet som blottläggs, utan även samtidens tillkortakommanden. Mest fastnar jag dock för bilderna som skildrar Sydafrika som ett land vilket som helst – som rycker på axlarna åt sin mörka historia. Som George Halletts bild från 1996, där en familj har tagit sig upp på Signal Hill i Kapstaden för att hålla en namngivningsceremoni. Med hjälp av en filt skapar de ett intimt, andligt rum för sin högtid, nedanför kokar den enastående staden.

Publicedrad i Sydsvenskan den 15 augusti 2009

John Cage på Malmö konsthall

2009-07-23T10:18:00.003+02:00

av TOR BILLGREN

Tacita Dean: "Stillness" (2007)

I höstas satte Lilith Performance Studio upp ett verk med Ewa Rybska och Wladyslaw Kazmierczak i ett bussgarage på Sorgenfri i Malmö. På en duk visades klassiska performance-verk som livetolkades av Rybska. Ett av dessa var ett framträdande av John Cage i amerikansk tv 1960, där han framför en komposition med diverse köksredskap och ett badkar. Tv-publiken reagerar som barn på cirkus och gapskrattar när den allvarlige mannen släpper ut ånga ur en tryckkokare och strilar med vatten, och bryr sig inte om att lyssna på vad han gör – på hur det låter. Det var häftigt att se hur Ewa Rybska liksom lät sig besättas av Cages ande och föra hans nästan 50 år gamla framträdande in i det kyliga garaget och samtiden. Det funkade.

Det gör det tyvärr inte när samma film nu visas på den annars mycket sevärda Sonic Youth-utställningen på Malmö Konsthall (recenserad den 17.6). Den presenteras i en dålig inspelning på en liten monitor med kasst ljud – utan hörlurar. Ljudet, det vill säga det väsentliga i sammanhanget, dränks av konsthallssurr och brus. Det är som att den skrattande tv-publiken får rätt. Det blir bara cirkus.

Ett annat Cage-relaterat verk på utställningen är filmen ”Stillness” (2007) av Tacita Dean. Hon låter den legendariske dansaren Merce Cunningham, som för övrigt fyllde 90 våras, framföra en ”dans” till John Cages verk ”4.33” från 1952. Stycket består av 4 minuter och 33 sekunders tystnad i tre satser, och Cunningham förhåller sig till musiken genom att sitta stilla under lika lång tid. En man med klocka håller koll på tiden och satsbytena markeras av att Cunningham byter ställning i stolen.

Idén att föra samman de båda konstnärerna så här är gripande och oemotståndlig. Cunningham och Cage samarbetade i över 40 år, fram till Cages död 1992, och de var dessutom livskamrater. Men det finns en allvarlig brist i utförandet. Visserligen är detta orimligt med tanke på att Cunningham är inblandad, men jag kan inte komma till någon annan slutsats än att Tacita Dean har fått något mycket väsentligt om bakfoten.

För om vi är överens om att ”4.33” är ett stycke musik, så ska det framföras av en musiker. Inte som i Deans film, av en man med tidtagarur. ”4.33” är inte vilken tystnad som helst, utan en tystnad som initieras och inramas av en pianist som sätter sig vid ett piano eller en dirigent som höjer taktpinnen. Eller åtminstone någon som trycker igång en inspelning. Att det sedan inte följs av något ljud, beror på att ”4.33” innehåller den för all musik så essentiella ingrediensen paus. Styckets särdrag är att det består av extra mycket av denna ingrediens. Genom att slopa musikern, underkänner man styckets musikaliska anspråk, och därmed Cages roll som kompositör. Åter ekar tv-publikens inskränkta flabbande hånfullt i konsthallen.

Publicerad i Sydsvenskan den 23 juli 2009

Andreas Eriksson på Galleri Arnstedt

2009-07-23T10:09:00.003+02:00

Ensittare är ett ord Albert Engström använde för att beskriva Döderhultaren, och kan sägas beteckna en konstnärstyp som trots fysiskt och andligt avstånd från världens konstcentrum lyckas skapa konst som sätter relevanta avtryck i samtiden och konsthistorien. Isolerad och excentrisk är två egenskaper som hör till begreppet.

Nu krävs det mer än att bo på landet för att bli en kuf, men ändå är det just ordet ”ensittare” jag ständigt återkommer till när jag ser konst av Andreas Eriksson, som på grund av överkänslighet mot elektricitet har tvingats dra sig tillbaka från storstaden och bosätta sig på landsbygden vid södra Vänern.
Förra gången jag såg honom var en fin utställning på Galleri Magnus Åklundh som specifikt handlade om den strömlösa tillvaron, och kretsade kring stearinljuset – både som ljuskälla och föremål.

Utställningen på Galleri Arnstedt handlar mer om naturen och landskapet. Måleriet är ett stillsamt och melankoliskt betraktande av årstidernas växlingar genom trädstammarnas klibbighet, viddernas dis och himlens färger.

Känslan av enslighet understryks av några porträtt med frånvända och introverta ansikten. Detta drag av apati gör att människorna och träden byter roller i Erikssons måleri – livet och rörelsen finns hos trädstammarna. I en bild tycks någon omfamnas av en stam, en annan skildrar våldsamt växande, i en tredje ger barken associationer till ultraljudsbilder av samma slag som finns på varenda barnväntande familjs kylskåpsdörr.

Publicerad i Sydsvenskan den 23 juli 2009

Doftande konst i Venedig

2009-07-16T10:14:00.005+02:00

av TOR BILLGREN

Ur "Rise and Fall" (2009) av Fiona Tan.

Den starka doften av svart gummi är det första som slår mig i Frankrikes paviljong på Venedigbiennalen. Claude Lévêques installation ”Le grand soir” är mycket snygg och suggestiv med sina svarta rum, rostfria stålgaller och smattrande sidenflaggor, men det som gör att jag kommer att minnas verket om ett år, är alla gånger den oväntade och förföriska doften av bildäck, verkstad och nybil.

För när så gott som alla utställningar på det väldiga konstevenemanget konkurrerar om besökarnas uppmärksamhet genom att reta, utmana och behaga synsinnet, rumsuppfattningen och i något fall hörseln, har de verk som riktar sig till mer udda sinnen desto större chans att ge bestående intryck.

Det mest utpräglade doftverket är Haugue Yangs installation ”Condensation” i Sydkoreas paviljong. Från taket hänger köksutrustning och venetianska persienner i labyrintiska mönster, och beroende på var man står, drabbas man av dofter som linolja, nyklippt gräs och en svårbestämd och småäcklig skafferiodör.

En mera oavsiktlig dofteffekt finns i Nederländernas paviljong, som innehåller filmverk av Fiona Tan (aktuell på Lunds konsthall för 1,5 år sedan). Den starka sjukhuslukten passar väl ihop med de känslor av klaustrofobi, konvalescens och katatoni som ligger över hennes mästerliga film ”Rise and Fall”, där man får följa en äldre kvinna, innesluten i sig själv och ständigt förföljd av det förflutnas mörker. Lukten förstärker hennes skörhet och man inser att minsta vindpust kan blåsa henne över kanten till avgrunden.

Publicerad i Sydsvenskan den 16 juli 2009

Fuller och Gappah om "Mitt Zimbabwe"

2009-06-07T20:37:00.000+02:00

av TOR BILLGREN

Temperaturen i aulan var alldeles över punkten då det börjar ryka ur munnen, men litteraturfestivalen i Franschhoek utanför Kapstaden förra veckan drog ändå fulla hus. Särskilt trångt var det under författarna Petina Gappahs och Alexandra Fullers panelsamtal på temat ”Mitt Zimbabwe”. Båda lever i exil sedan 90-talet – Gappah i Genève där hon dessutom verkar som advokat, och Fuller i Wyoming, USA.

Det gamla hemlandet är en ofrånkomlig ingrediens i bådas litteratur. Såväl som kärleks- som frustrationsobjekt.
- Zimbabwe är en daglig realitet i mitt liv, sa Gappah under samtalet. Varje gång det blir stopp i toaletten kommer jag att tänka på landet.

Hennes novellsamling ”An Elegy for Easterly” handlar bland annat om hyckleriet kring aids och otrohet. I novellen “The Cracked, Pink Lips of Rosie’s Bridegroom” noterar bröllopsgästerna de karaktäristiska tecknen på aids hos brudgummen; ”spruckna, rosa läppar”, men låtsas som ingenting inför den unga, ovetande bruden. Och båda författarna var överens om att det just är kvinnorna som får ta den värsta smällen av krisen som har härjat landet de senaste åren. Det såg förhållandevis ljust ut på 80- och 90-talet, men nu betraktas döttrar åter som ägodelar, som kan ge många användbara US-dollar i hemgift.

Både Fuller och Gappah har tillskrivits epitetet ”Zimbabwes nya röst” – en mantel de irriterat skakar av sig. Det är just den typen av förenklingar som marginaliserar landet – och hela afrikanska kontinenten i västerländsk media. Se bara hur Mugabe ständigt utropas till det stora problemet, när han i själva verket har ett helt parti bakom sig, Zanu-PF – en ”hård kärna som hellre ser landet i flammor än lämnar över makten”, som Petina Gappah formulerade det.

Och så har vi det här med enfrågementaliteten. Finns det t.ex. en Dawit Isaak i Eritrea och två kustkorvetter i havet utanför Somalia, är detta vad svenska tidningsläsare förväntas mäkta med innan de bläddrar vidare till sporten och serierna.

Alexandra Fuller illustrerar denna medielogik med en episod i sin bok ”Scribbling the Cat”, som utspelar sig i det gudsförgätna gränsområdet Sole Valley mellan Zimbabwe och Zambia. För några år sedan var det torka i regionen och nyhetsteam från hela världen reste dit för att filma svältande afrikaner. Problemet var att just Sole Valley inte hade drabbats särskilt hårt, tvärtom – det hade regnat ovanligt mycket. Så ”tv-producenterna var tvungna att be invånarna, som var ovana vid internationell uppmärksamhet, att sluta dansa och ululera framför kamerorna. Kunde de inte se kuvade ut istället?”

Samtidigt hade journalisterna inte behövt gå långt för att bevittna verklig misär, fortsätter hon. Bara några meter från vägen, i de närmaste hyddorna skulle de ha hittat män, kvinnor och barn, vars liv bokstavligen rann ur dem ”genom de fradgande tarmarna. Men HIV/AIDS ju är en dokumentär för sig”.

Publicerad i Sydsvenskan den 7 juni 2009

Tystnaden efter Torsten A

2009-06-03T08:44:00.003+02:00

Förbluffande lite har skrivits om Torsten Andersson i samband med hans död. Det är tragiskt att se hur landets främste konstnär trängs undan av Konstfacksnonsens, Bergmanfestivaler och pirathårklyverier. En minimal kortis i DN. Clemens Poellinger har ansträngt sig lite mer i SvD och kallar honom "konstnärernas konstnär". Expressen har publicerat ett intetsägande TT-telegram och Aftonbladet har inte skrivit ett ord (inte på webben i alla fall).

Ännu mer förbluffande är tystnaden i bloggosfären. Jag hittar ingenting... Förutom Johan Lundbergs utmärkta text på Axessbloggen. Utdrag:

Torsten Anderssons konstnärskap var uppbyggt kring det som är bildkonstens själva väsen: färg, form, fantasi och volym. Och Torsten Andersson visade likaledes som konstnär den sorts självständighet och originalitet som jag själv tror är nödvändig för att stor konst skall kunna skapas. Han var en benhård motståndare till den sorts epigoneri som dessvärre kommit att bli själva drivkraften i den svenska konst- och kulturhistoria, där man regelmässigt värdesatt den sorts konstnärer som i efterhand anslutit sig till vinnarsidan i konst- och litteraturhistorien. Och han var skoningslös i sin kritik mot den svenska inställningen att konstnärliga trender regelmässigt initieras av utländska aktörer, medan de som från ett svenskt perspektiv drivs av en attityd att ändra sakernas tillstånd i bästa fall uppfattades som halvtossiga rättshaverister.

Torsten Andersson, tre bilder

2009-06-03T08:40:00.006+02:00

- Se upp med dem som sprider myter om konstnärer. Enstöringen Much, den morbide Francis Bacon, den sinnessjuke Hill. Myterna sprids av dem som vill framställa sig själva som mer normala och intellektuella. Deras intellektualism är väsensskild från offrens intelligens. (T.A. SAK publikation nr 111)

- På dinosaurieutstälnningen står jag framför montern med åttio millioner år gammalt koprolit. Besökarna betraktar likgiltigt de skulpturliknande föremålen. Först när de slutar se och läser skylten, regagerar de chockartat. Det akademiska seendet är oändligt överskattat. Det som vi ser oss fram till hos konstnärer som Van Gogh, Picasso, Marcel Duchamp och Yves Klein förtjänar inte ens att kallas framgent av deras storhet. (T.A. Svensk nutidskonst 5)

- Det är ju aldrig mot MÄNNISKOR man kämpar, som dumbommarna har fått för sig. Det är mot KONSTEN man försöker hävda sig. Denna gåtfulla och obegripliga kraft. Det är ju den man vill förstå… (Intervju med T. Billgren 2005)

Torsten Andersson, tre målningar

2009-06-03T08:37:00.000+02:00

Torsten Andersson är död

2009-06-03T08:24:00.003+02:00

Under pingsthelgen avled Torsten Andersson. I söndags eftermiddag skrev jag nedanstående minnestext till Sydsvenskan. Det var ont om tid, men jag är nog nöjd. Kom dock i efterhand på att jag inte skrev att jag älskar hans konst, att han var den störste. Det är så självklart att jag glömde skriva det. Hoppas att det framgår ändå. I måndags sände SR det program som nämns i texten i repris. Det kan avlyssnas via länken.

Bakom den lilla stuga som Torsten Andersson brukade använda som sovrum när han arbetade låg rester av brända träramar. Pigment blandade sig med sot och färgflagor i den gnistrande snön. Tidigare på morgonen hade han bränt ett antal målningar, bland annat några som 1997 visats på Louisiana. Nu var det början av 2005 och han tyckte inte att de höll måttet längre.

Jag var där för att intervjua honom till ett radioprogram och kontrollerade noga att bandspelaren rullade och att vinden inte brummade för mycket i mikrofonen när han berättade hur han i sotet och färgresterna såg det nya måleriet resa sig. ”Ett nytt, explosivt måleri…”

Torsten Anderssons konst är inte helt enkel att ta till sig. Första gången jag själv kom i kontakt med den var just inför det där programmet. Jag googlade på hans namn och trodde att folket på radion drev med mig. Varför ville de ha ett program om det här…? Blaffiga och skissartade målningar som kändes slarviga på ett ointressant sätt. Men jag började fördjupa mig och det dröjde inte länge förrän målningarna började dra i mig. Det var en helt igenom fysisk känsla – som när man blir attraherad av en vacker kropp.

Han jobbade framförallt med att måla vad han kallade porträtt av fiktiva skulpturer. Former som inte liknar något eller har någon mening i sig, utom som motiv i just Torsten Anderssons konst. Färgen verkar vara pålagd på ett slumpmässigt och nonchalant sätt, men på något sätt lyckades han genom detta skapa en svåröverträffad känsla av volym i bilden. De avmålade skulpturerna har en oerhörd tyngd och sensuell utstrålning.

Och hans stora uppgift som konstnär var just att hitta fram till ett eget bildspråk – något som han såg som en demokratisk plikt för varje konstnär. Att vara en kugge i konsthistorien. Själv fann han detta språk under några stormiga år på 60-talet. 1960 blev han utsedd till professor på Konsthögskolan i Stockholm, en tjänst han lämnade med buller och bång 1966, då han flydde tillbaka till Skåne och Benarp utanför Hörby, inte långt från platsen där han föddes 1926. Och det var där han byggde sin ateljé och målade sina främsta verk.

En av hans sista bildsviter handlade om konsten och döden. Han återanvände bland annat ett motiv från ett av de avgörande verken som var med och formade hans språk på 60-talet, en T-form, som då möjligen kunde stå för ”Torsten”, men som nu fått en helt annan funktion: en stupstock. Han talade om de offer konsten kräver av sina utövare. En annan målning föreställde hans gravsten. Efter att radioprogrammet med honom sänts, skickade han ett fotografi av den målningen med en personlig hälsning.

Nu kommer inga fler av Torsten Anderssons målningar att brinna, men de fortsätter att bränna sig in i medvetandet hos oss med sin ogripbara tyngd och närvaro.

Radioporträtt av Lena Cronqvist

2009-05-26T08:40:00.005+02:00

Jag måste vara försiktig, får inte se allt, får inte bli indragen…

"Självporträtt, sax" 2004

Ljudfil (mp3, 44 minuter).

På nyårsafton fyllde konstnären Lena Cronqvist 70 år. Sedan sextiotalet har hon behandlat personliga och känsliga frågor med sitt måleri. Sjukdom, död och saknad går som röda trådar genom konstnärskapet - men också frigörelse, humor och kärlek. 2006 såldes hennes målning ”Trolovningen” från 1974 för fyra miljoner kronor på auktion. Bilden är en parafras på en berömd målning av renässanskonstnären Jan Van Eyck, där det förälskade 1400-talsparet är utbytta mot Lena Cronqvist själv och maken Göran Tunström, som avled år 2000. Programmet tar oss tillbaka till sommaren 2008, då Tor Billgren åkte till Sydkoster i Bohuslän för att träffa konstnären. Det blir ett samtal om konst, havet och antika skulpturer. Programmet sändes första gången den 15 januari.

Odell gjorde en Costanza

2009-05-15T16:07:00.000+02:00

– George, havet ringde – de har slut på räkor.
Gapskratt. George Costanza, som slängt i sig räkor under jobbmötet är svarslös och förödmjukad. I bilen hem drabbas han av den försmädliga känslan av esprit d’escalier; han kommer på repliken som han skulle ha returnerat till den näbbige kollegan. För att få upprättelse gör han allt för att iscensätta exakt samma möte igen. Han köper extra mycket räkor, som han glupskt slänger i sig. Och så kommer det:
– George, havet ringde – de har slut på räkor.
Han får äntligen chans att leverera sin replik – som genast blir söndersmulad...

När Anna Odell ställde sig på Liljeholmsbron i Stockholm och spelade psykotisk, använde hon samma metod som George i ”Seinfeld”. Hon iscensatte en tidigare erfarenhet, för att leverera en poäng. Därmed torde ytterligare en synd vara begången i dagens ängsliga konstklimat: intrång i det amerikanska tv-bolaget NBC:s upphovsrätt. Jag utgår från att Konstfacks jurister har granskat saken noggrant. Det finns ju antipiratspioner bakom varje knut.

Konstfiasko som speglar naivitet

2009-05-15T09:28:00.000+02:00

Ett skuggspel i magnifika Company Gardens i Kapstaden invigde den andra biennalen för afrikansk konst och kultur som pågår just nu. Konstnären Marlon Griffith från Trinidad hade tillverkat hundra figurer av kartong som skulle hållas upp mot vita skärmar och kasta skuggor i skymningen.

Som konstverkshållare hade arrangörerna engagerat barn från fattiga kåkstaden Manenberg, men när startsignalen ljöd, började de uttråkade ungarna fäktas med verken istället. Samtliga fördärvades och skadorna beräknas till fyrahundratusen kronor. Fiaskot är en bra illustration av konstvärldens tvångstankar om att ”nå ut” och ett naivt förnekande av att samtidskonsten ofta är ett elitistiskt projekt.

Konstnären Griffith är naturligtvis förkrossad och lägger skulden på arrangörerna, eftersom han hade bett om tonåringar – inte barn. Men jag vågar inte tänka på vad som hade kunnat hända om man låtit förfördelade och hormonstinna ungdomar agera statister i kulturfolkets förljugna skådespel om Konsten som universell brobyggare.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 maj 2009)

Censur ska synas

2009-04-24T10:10:00.003+02:00

I mars censurerades kvinnliga bröstvårtor med postitlappar på konstbiennalen i Dubai. Den här månaden har galenskapen nått Paris tunnelbanesystem, där affischerna för den nyligen öppnade Jacques Tati-utställningen på Cinemateket (t o m 2.8) förklarats strida mot landets förbud mot tobaksreklam. Tati-karaktären Monsieur Hulot hade nämligen en pipa i munnen på affischen. Eftersom det inte fanns tid till att göra nya, valde utställningsarrangörerna att klistra över piporna istället – med vindsnurror, lika gula som postitlapparna i Dubai.

Detta smärtar inte bara principiellt och kulturhistoriskt, utan även estetiskt. Karaktären Hulot är mycket noggrant utformad: de korta byxorna, hatten, den framåtlutade gången – hela uppenbarelsen är som gjord för att avslutas med just en rak pipa. Att ersätta den med en vindsnurra, är som att sätta lökkupol på Gunnar Asplunds stadsbibliotek i Stockholm.

Men utställningsarrangörerna agerade förstås helt rätt. Tvingas man till censur, ska man göra det så iögonfallande och dumt som möjligt.

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 april 2009)

Zuma i konsten: Intervju med Lawrence Lemaoana

2009-04-22T10:09:00.000+02:00

Lawrence Lemaoana: Future tellers #6 (2008)

Radiomanus. Reportaget sändes i Kulturnytt den 22 april 2009

Påannons
Idag går Sydafrika till val. Valdagen markerar höjdpunkten på flera år av politisk oro – förra året avsattes t.ex. förre presidenten Thabo Mbeki av sitt eget parti ANC. Och i centrum av turbulensen står Jacob Zuma, mannen blir president i och med dagens val.

Hur märks denna invecklade politiska verklighet i den sydafrikanska konsten? Tor Billgren besökte konstmässan i Johannesburg i början av månaden för att undersöka hur det förestående valet och Zuma-eran bearbetas av landets konstnärer.

Reportage
Två stora löpsedlar, ihopsydda av rött, rosa och mönstrat tyg hänger på väggen, den ena har chockrubriken ”Things fall apart”, på den andra ser man konturerna av en vilt dansande man. Och det råder det inga som helst tvivel om vem det föreställer: Jacob Zuma.

Konstnären bakom verken heter Lawrence Lemaoana och arbetar med föreställningarna kring maskulinitet i sin konst – och främst utifrån bilden av Jacob Zuma. När jag träffar Lemaoana på konstmässan i Johannesburg frågar jag honom om han inte är lite väl pessimistisk, när han kombinerar bilden av den dansande Zuma med texten ”Saker och ting rasar samman”.

Lawrence Lemaoana:
In a way I'm question his ability to lead the country. And also, within the ANC it is being denied that there is a rift, a separation. But there is, we all know this, we are all aware of it. It's kind of a comment on that, on the looking to the future, how do we get there? Does mean that we magically is going to make everything fine? Or do things have to go to their worse in order for us to build up again?

Hur tar vi oss till framtiden? Kommer allt på något magiskt sätt att bli bra? Eller måste vi först nå botten för att kunna börja bygga igen? Frågor som Lawrence Lemaoana tar upp i sin konst. Men den här skepsisen riktar sig inte bara mot Zuma och ANC – utan också i hög grad mot medierna, som är dom som sprider den här typen av domedagsstämning. För verkligheten är förstå betydligt mer komplex, säger Lemaoana. Zuma har också många positiva sidor, och har gjort mycket bra för landet. Det finns inga raka eller enkla svar när det gäller Zuma.

De senaste årens publicitet kring Jacob Zuma har handlat mycket om de korruptionsmisstankar som har hängt över honom sedan 2003. Den juridiska följetongen fick något av ett slut för två veckor sen, när åklagarmyndigheten beslutade att lägga ned åtalet helt av tekniska skäl. Detta gav förstås upphov till både jubel och raseri – men också ett stort mått av likgiltighet. Många verkar inte bry sig inte längre. Detta var tydligt när Lawrence Lemaoana höll ett föredrag om sin konst på mässan i Johannesburg. Många åhörare ställde frågor om olika aspekter av hans konst, men inte en enda tog upp Jacob Zuma – trots att han spelar en stor roll i konstnärskapet – och trots att han är landets näste president.

Lawrence Lemaoana:
He hasn't been in office yet, but we're tired of him. We know his image, it's plastered all over the place, we're familiar with him.

Tor Billgren:
I also feel that the public is kind of avoiding the question.

Lawrence Lemaoana:
Yes, very much, very much. There's a lot of avoidance, but I think we are at a boiling point when things are supposed to happen. Another thing that is kind of negative is that there isn't a proper structured opposition. So it is almost an element of not hoping.

Avannons
Många undviker frågan om Zuma, samtidigt som landet kommit till något av en kokpunkt, för att det inte finns någon ordentlig opposition, sa Lawrence Lemaoana sist i Tor Billgrens reportage från konstmässan i Johannesburg.

Lawrence Lemaoana arbetar med föreställningarna kring maskulinitet i sin konst, främst utifrån bilden av Jacob Zuma.

Rapport från Joburg ArtFair

2009-04-20T10:08:00.000+02:00

Jake Aikman: Set Adrift

På onsdag är det val i Sydafrika. Tor Billgren besökte konstmässan i Johannesburg och fann ett konstliv som delvis duckar för de mest brinnande politiska frågorna.

Av TOR BILLGREN

Mitt på den skissartat uppmålade oceanen hukar sig en man i en räddningsflotte. Han är frusen i sin gröna t-shirt och blickar otåligt mot räddningen som närmar sig. Konstnären bakom verket, Jake Aikman (född 1978) och är uppspelt när jag träffar honom; en av de tre spekulanterna som reserverat målningen är ingen mindre än lagkaptenen och hjälten från rugby-VM 1995 – Sydafrikas första och hittills största internationella triumf efter apartheidåren.

Och de gröna och röda lapparna som markerar reserverade respektive sålda verk är en mycket vanlig syn på Joburg ArtFair. Trots finanskrisen och trots att den totala försäljningen på mässan bara uppgick till hälften jämfört med förra året, mår den sydafrikanska konstbranschen fortfarande oförskämt bra. Enligt Scott Sargent, som driver konstsajten ArtVault, har omsättningen på landets konstauktioner ökat med 20 procent sedan 2005. På den senaste auktionen i Johannesburg såldes rubbet – till rekordpriser dessutom. Sargent förklarar detta med att landets ekonomi har förbättrats stadigt de senaste tio åren och det internationella intresset har ökat. I såväl Tyskland som Storbritannien hålls auktioner enbart för Sydafrikansk konst.

De dominerande konstformerna på mässan är måleri och foto, medan mindre säljbara medium som film och installationer lyser med sin frånvaro. Särskilt starkt står sig det dokumentära fotot med veteraner som David Goldblatt (som just visas på Malmö Konsthall), Santu Mofokeng och Jürgen Schadeberg. Överallt syns deras klassiska bilder från 60-, 70- och 80-talen – bilder som spelade en avgörande roll för omvärldens uppfattning om Sydafrika under de mörka åren. Och de har gott om värdiga arvtagare. Den mest intressante är Mikhael Subotzky (född 1981), som visar en fotosvit från Beaufort West, en eländig småstad med ett rosa fängelse på hedersplats i en rondell alldeles vid stadens infart. Att åka till en håla och göra socialrealistiska fotoreportage om folk som lever i slum och fattigdom är förstås inget nytt, och alla klichéer faller också snabbt på plats: ”sömnig”, ”incestuös”, ”inskränkt”, ”sorglös” och så vidare. Men Subotzky gör ändå något mer. Han går några steg närmare med kameran, det uppstår en alldeles särskild laddning i relationen mellan fotografen och de fotograferade. Vill de krama eller strypa honom?

En konstnär som marknadsförs hårt är Mbongeni Richman Buthelezi (född 1965), som gör enorma collage genom att smälta samman plast av olika kulörer. På avstånd ser det ut som storfläckigt oljemåleri, men går man närmare ser man EAN-koderna och varumärkena från förpackningarna som utgör verkens beståndsdelar. Tankarna går ibland till en färgglad Anselm Kiefer på gott humör, så det är förstås ingen slump att det är ett tyskt galleri som försöker få till ett genombrott. Vissa verk är enormt kraftfulla, som ”Child reading with a candle”, medan andra, särskilt en del porträtt, inte borde ha tagits en meter utanför ateljén.

Ett annat namn som säkert kommer att dyka upp i internationella sammanhang den närmaste tiden är Avant Car Guard, en konstnärstrio som tilltalar både konstvärlden och allmänheten med sin upptågskonst.

Men störst av dem alla är förstås William Kentridge – även han är välkänd för Malmöpubliken genom den formidabla utställningen på konsthallen sommaren 2007. Flera gallerister visar etsningar, teckningar och textila verk som kretsar kring det stora projekt han är mitt uppe i just nu – en uppsättning av Sjostakovitjs opera ”Näsan”, som ska ha premiär på Metropolitan i New York nästa år. Han anländer själv till mässan sent på eftermiddagen, iförd sin sedvanliga pincené och vita skjorta, och gör en blandning av ärevarv och eriksgata mellan de olika gallerierna.

Samtidigt som suget efter dokumentärfoto tyder på att den sydafrikanske konstkonsumenten vill ha de brutala och skitiga aspekterna av landets segregerade baksida uppkörda i ansiktet, är intresset för andra och mer konkreta politiska problem betydligt mindre. Jag hittar t.ex. bara en konstnär som kommenterar den svåra hiv/aids-epidemin. Ingen som tar upp vågen av xenofobiskt våld som drog genom kåkstäderna för ett år sedan. Ytterst få som kommenterar dagspolitiken och den stundande Zuma-eran. Med lite god vilja kan man anstränga sig att se den ständigt återkommande kalashnikoven (AK47) som en släng mot Jacob Zuma; hans politiska signaturmelodi handlar just om maskingevär, och jag hittar spår av vapnet i sju av de 25 utställningsmontrarna. Men knappast i relevant Zuma- eller samtidskontext. Istället bidrar den obsoleta kampsymbolen som AK47:an utgör till den känsla av tillbakablickande och vilande vid det förflutna som tycks ligga över det sydafrikanska konstlivet. Nuet och framtiden däremot, behandlas snarare med axelryckningar och besvärat undvikande.

Fakta
Joburg ArtFair ägde rum i Johannesburg den 3-5 april och hade över 10000 besökare. Mässan grundades förra året och den enda i Afrika. 25 gallerier ställde ut och visade verk av sammanlagt 400 konstnärer från hela kontinenten. Sammanlagt såldes konst för 12 miljoner kronor.

(Publicerad i Sydsvenskan den 20 april 2009)

Uppför floden, in i Zonen

2009-03-31T14:18:00.002+02:00

Torsdagen den 2 april sänds mitt program om Jan Håfström i repris i P1. Det sändes ursprungligen den 10 maj 2006 och har rubriken Uppför floden, in i Zonen.

I texten Fem tankar om två filmer och ett konstnärskap skriver jag ett försök till intro till programmet.

Sändningstider i P1
Torsdag 2 april kl 14.03
Måndag 5 april kl 18.15

Martin Jacobson till Venedigbiennalen

2009-03-22T08:21:00.004+01:00

Martin Jacobson: Cathedral 1. Visades på Ping Pong 2007. Ingår ej i Venedigutställningen.

Bland de 24 konstnärer, musiker och formgivare som tagits ut till de sammanslagna nordiska paviljongerna på Venedigbiennalen i sommar finns endast två svenskar. En av dem är Malmökonstnären Martin Jacobson (född 1978), som därmed tar ett sensationellt kliv från Galleri Ping Pong, via Andréhn-Schiptjenko i Stockholm, rakt ut på den mest internationella och prestigefyllda konstnärliga arenan man kan tänka sig.

Utställningen sätts samman av konstnärsparet Elmgreen & Dragset, välkända för malmöpubliken genom retrospektiven på konsthallen våren 2007, och kommer att handla om samlande – ett tema som passar Jacobsons konstnärskap som hand i handske. Eller snarare som ett antikt paraply med inbyggd värja och giftkapsel i ett ställ av elefantfot; Jacobson hämtar gärna motiv från belamrade, victorianska miljöer till sina detaljmättade och suggestiva teckningar. Mycket tyder på att man kommer att slippa skämmas över att vara svensk i Venedig i sommar. Det var på tiden.

(Publicerad i Sydsvenskan den 22 mars 2009)

2009-03-21T08:28:00.000+01:00

- ...and then I realized - like I was shot... like I was shot with a diamond…a diamond bullet right through my forehead...

Det finns att avgörande ögonblick som får Walter E. Kurtz i Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now” att gå från dekorerad överste till den djungelgalning som armén ser sig tvingad att eliminera. Nämligen när han får se en hög avhuggna barnarmar – armar som han och hans pluton någon timme tidigare vaccinerat, men som fienden sedan metodiskt hackat av. Först gråter han hejdlöst vid åsynen, sedan fylls han av insikt och beundran. Han kapitulerar inför viljan och styrkan att utföra ett sådant dåd.

Idag känns det som att det hade räckt för Kurtz att läsa veckans tidningar för få samma förvridna insikt. För de mest frapperande aspekterna av fallet Josef Fritzl är inte ondskan och perversiteten – utan just viljan. Beslutsamheten. Att bygga en bunker. Att dra in vatten, värme, avlopp. Ventilation. Att låta det pågå. Att våldta sin dotter under decennier. Att förlösa åtta barn. Att låta ett av dem dö.

Coppola lyckas inte förklara de bakomliggande mekanismerna fullt ut genom sin djupdykning i mörkrets hjärta, utan låter filmen istället explodera i ett blodbad och de rosslande orden ”The horror… The – horror…” Men det kanske räcker.

(Publicerad i Sydsvenskan den 21 mars 2009)

William Kentridge på SANG i Kapstaden

2009-03-08T09:43:00.000+01:00

Den sydafrikanske konstnären William Kentridges utställning på Malmö Konsthall sommaren 2007 är en av de bästa jag sett. Hans sprudlande filmer bygger på den mest grundläggande animeringstekniken och man måste ha ett hjärta av sten för att inte beröras av hans öppenhjärtiga fascination för den rörliga bildens magi.

Just nu arbetar han med en version av Sjostakovitjs opera ”Näsan” (1930), som ska ha premiär på Metropolitan i New York nästa år. Redan nu visas ett smakprov på South African National Gallery i Kapstaden – en filminstallation som skildrar olika aspekter av historien, ackompanjerad av skrällande trumpeter och bensindunksgitarrer (t o m 8.3).

Operan baseras på en novell av Nikolaj Gogol som handlar en statsfunktionär som en morgon upptäcker att hans näsa har lämnat honom. När han återfinner den vägrar den befatta sig med honom, eftersom den stigit i hierarkin. I berättelsen väver Kentridge in det ryska avantgardets uppgång och fall, samt Stalins utrensningar på 30-talet – något Sjostakovitj själv ständigt fruktade, inte minst efter premiären av just ”Näsan”.

Kentridges naivistiska stil lämpar sig perfekt för att gestalta såväl operans absurda fiktion, som den paranoida stalinismens högst påtagliga verklighet. Samtidigt är det förstås ingen överraskning att en konstnär som själv levt under ett sinnessjukt system har särskilt goda förutsättningar att skildra andra system av samma kaliber.

Krönika: Den angelägna sydafrikanska konsten når inte fram

2009-03-04T13:09:00.003+01:00

Överlastad med resväskor vadar dansaren Luthando Tsodo planlöst omkring i Adderly Street-fontänen i Kapstaden. Fontänen utgör spelplats för dans- och performanceverket ”Exile” och Tsodo gestaltar en verklig person, flyktingen Ernesto Alfabeto Nhamuave från Moçambique.

Det ”officiella” fotografiet av honom är inte särskilt känt i Sverige, men i stora delar av resten av världen kom det att utgöra symbolen för den främlingsfientliga våldsvåg som drog genom Sydafrika i maj förra året. Sjuttio människor mördades och 60 000 drevs från sina hem i de fattiga kåkstäderna i landets norra delar. På fotot står Ernesto Alfabeto på alla fyra med eldslågor flammande från sin förkolnande kropp. Gärningsmännen var sydafrikaner, förbannade över att utlänningar kommer och konkurrerar om jobben, maten och bostäderna.

Det är alltså mycket lätt att lista ut hur ”Exile” ska sluta, och det gör att det vatten som dansarna häller över sig och slösar ymnigt med under föreställningens gång, skär som rakblad genom betraktaren.

Föreställningen ingår i performancefestivalen ”Infecting the City”, som pågår på offentliga platser i Kapstaden under veckan. Festivalens logotyp är just en stiliserad bild av den brinnande Ernesto Alfabeto Nhamuave. Exploaterande och smaklöst, javisst. Men förmodligen helt nödvändigt. Tragedin borde ha satt akut strålkastarljus på en rad alarmerande problem i Sydafrika, framförallt den ihållande fattigdomen, situationen i kåkstäderna och bristen på utbildning bland färgade och svarta – men den glömdes ganska snart bort. Just därför måste den exploateras.

Särskilt också på grund av de oroande tendenserna i det politiska etablissemanget nu inför valet den 22 april. På ytan är det mycket prat om tolerans för politiska motståndare, men den faktiska retoriken är våldsförhärligande och rå. ANC:s presidentkandidat Jacob Zuma sjunger om sitt maskingevär vid varje framträdande och partiets ungdomsordförande Julius Malema är närmast att betrakta som en okontrollerbar huligan. Han har – utan reprimand från moderpartiet – klargjort att hans medlemmar inte bara är beredda att dö för Zuma, utan också att döda för Zuma. Han har varit provocerande och respektlös mot konkurrentpartiet Inkatha Freedom Party, något som mot bakgrund av det blodiga inbördeskrig som utkämpades mellan de båda grupperna i början av 90-talet, är fullkomligt livsfarligt.

Men det värsta är att Malema lyfter upp Zumas ”enkla” bakgrund utan utbildning som ett ideal. ”Vi vill inte ha det sofistikerade”, skanderar han vid partimöten och glorifierar därmed bristen på utbildning – den främsta ojämlikhetsfaktorn och fattigdomsskaparen i landet.

ANC och ungdomsförbundet spelar på just de populistiska, kollektivistiska och antiintellektuella strängar som utgör själva grogrunden för tragedier som fallet med Ernesto Alfabeto Nhamuave.

Visst kan konsten vara ett bra verktyg för att reagera mot allt detta, särskilt med så briljanta verk som ”Exile”. Frågan är dock vad det egentligen gör för nytta när det framförs inför ett hundratal välbärgade åskådare som hamnat vid fontänen i rusningen mellan lunchen och eftermiddagskaffet? Konsten är nog så angelägen och gripande, men visas – som så ofta – på helt fel plats, inför helt fel publik.

(Publicerad i Sydsvenskan den 27 februari 2009)

Kommentar om "Territorial Pissing"

2009-02-17T06:20:00.002+01:00

Examensutställningarna på Konstfack förra våren var över lag rätt tråkiga och intetsägande. Mitt enda bestående intryck är just filmen Territorial pissing av signaturen NUG, som just nu skapar indignation på debattsidor och bloggar. Filmen visar hur en maskerad man ”bombar” en tunnelbanevagn – väggar och fönster målas fulla av nonsens inför ett fåtal, skräckslagna passagerare. Aggressiviteten och respektlösheten i aktionen skapade en stark känsla av illamående, men de insikter om havererad manlighet, patriarkala härskartekniker och meningslöst penismätande som filmen efterlämnar skiljer sig inte mycket från ett avsnitt av ”Jackass” eller vad som helst med Filip Hammar och Fredrik Vikingsson.

Det mest slående med de senaste veckornas konstfacksskandaler är att konstnärerna sjappar så fort det börjar hetta till. Det är obegripligt att man efter fem års utbildning inte är kapabel att ta ansvar för sig själv och sin konst. (Anna Odells halvhjärtade Newsmill-kommentar igår om sitt ”självmordsförsök” på Liljeholmsbron i Stockholm är mest att betrakta som en cliffhanger inför hennes examensutställning i vår.) Möjligen är det själva debatten de är intresserade av. Reaktionerna. Men exakt vad tror de sig kunna få ut av ytterligare en rond i den eviga matchen mellan lallande relativister och kulturkonservativa?

(Publicerad i Sydsvenskan den 17 februari 2009)

Kommentar om nedläggningen av Signal i Malmö

2009-02-10T09:38:00.003+01:00

Förra veckan kom nyheten om att Signal – center för samtidskonst, stängs. I januari nästa år går ridån ner på grund av uteblivna bidrag. Detta aktualiserar det mycket viktiga faktumet att det inte är Öresundsbron, Turning Torso eller några nybyggda arenor som utgör Malmös nationella (och internationella) särart – utan den helt unika konstscenen. Den rika blandningen av ett fåtal stora institutioner och många små gallerier, var och en med sin inriktning, skapar ett konstnärligt ekosystem, som ständigt attraherar nya aktörer.

Om de som sitter på pengarna inte låter sig flirtas av Signal som enskild institution, kan det vara på sin plats att höja blicken och istället betrakta galleriet utifrån dess roll och position i detta ekosystem. Den nisch som nu försvinner från gallerikartan kommer troligtvis inte att ersättas av någon annan aktör, eftersom det krävs lång tid, stor kunskap och – under nuvarande omständigheter – självutplånande offervilja för att bygga upp något motsvarande.

(Publicerad i Sydsvenskan den 10 februari 2009)

Tintins tvättade byk

2009-01-27T15:42:00.002+01:00

Jag undrar vad den ”postmoderne partypajare” som Fredrik Persson efterlyste i tisdagens tidning hade kunnat tillföra nu i samband med Tintins 80-årsfirande. Visst stämmer det att de första versionerna av de tidigaste Tintinberättelserna ibland innehåller stereotypa framställningar av såväl judar som svarta. I de senare, officiella versionerna är dock detta i stort sett bortrensat. Dessutom ägnade Hergé resten av sin karriär åt att försöka tvätta bort och kompensera för ungdomssynderna. Redan i ”Blå Lotus” (1936) gör han upp med förutfattade meningar om andra etniciteter. ”Kung Ottokars spira” (1939) är uppenbart antifascistisk med udden riktad mot Italien och Tyskland under 30-talet. I ”Solens tempel” (1949) läxar Tintin upp rasister som jävlas med en indianpojke. Och så vidare. Hur många gånger ska man behöva göra avbön för att slippa förknippas med något man tydligt tar avstånd från?

Visst hade Hergé kunnat gå längre i ansiktslyftningarna av sina album. Frågan är hur intressant det hade blivit – och om vi har råd att mista påminnelsen om att vi inte lever i en fullkomlig värld.

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 januari 2009)

Jag måste vara försiktig, får inte se allt, får inte bli indragen...

2008-12-30T22:45:00.008+01:00

P1 den 15 januari kl 14.03.

Årets utställningar

2008-12-30T09:38:00.000+01:00

Här kommer tre listor över konståret i Malmö. Det är inte riktigt samma som publicerades i Sydsvenskan den 28 december, som hade rubriken Årets konst. Dessa tre är mer utbenade och detaljerade.

1. Astrid Svangrens utställning Med örat mot snittytan som visades på Elastic i oktober var häpnadsväckande vacker och fängslande. Den starkt lysande lila färgen från gallerigolvet höll hennes sköra och historieberättande måleri svävande i rummet.

2. Att ställla ut Jonas Liveröd och Yvonne Larsson samtidigt, som Ystads Konstmuseum gjorde i november, var ett genidrag. Liveröd med sina myllrande teckningar och maximalistiska skulpturer, och Larsson med sitt nedtonade men ändå kraftfulla måleri.

3. Utställningen På plats mitt i det upplevda, också den på Ystads Konstmuseum, samlade några av de främsta målarna från trakten i april, bland annat Viktor Rosdahl, Astrid Svangren och Viktor Kopp. Starkast på näthinnan sitter fortfarande Nichlas Winmalms storslagna interiörer.

4. I sin examensutställning skildrade Simon Möller med två filmer hur mänskligheten evakuerar jorden inom en snar framtid. Aniara och Space Oddity i ett poetiskt och plågsamt möte.

5. Cecilia Edefalks stora utställning Ceci på Lunds Konsthall i somras var en kombination av skört måleri, antika skulpturer och doftande citronträd. Oerhört förföriskt.

6. Preben Holst uppvisade med sin examensutställning The last of summers en svårslagen förmåga att med foto och film skildra brytningspunkten mellan barndom och ungdom.

7. Med två utställningar i våras - samtidigt - demonstrerade Helene Edgren en imponerande konstnärlig bredd. På Ping Pong visade hon t.ex. medeltida träsnitt, där hon med ytterst enkla medel ändrade kvinnans position från hjälplös till självständig.

8. Hur hanterar man det faktum att ens föräldrar inte fotograferade en under uppväxten? Den tyska konstnären Claudia Reinhardts utställning No Place Like Home på Skånes Konstförening var ett rörande, enkelt och fint försök att rekonstruera en bildlös barndom.

9. I sin fotosvit Deutschland som visades på Aura i Lund i juli försökte Gerry Johansson utplåna centralperspektivet och rymdkänslan i bilderna. Och lyckades på ett häpnadsväckande sätt.

10. Visst har vi sett dem förut, men Fotogalleriet Format ska ha en stor eloge för att de i början av året tog hit Mary Ellen Marks klassiska fotografier av amerikanskt småstadsliv.

Årets...

2008-12-30T08:39:00.000+01:00

Årets ögonblick

När Kristian Pehrsson tog mikrofonen och sjöng We're the nobodies and we wanna be the somebodies under Lilibeth Cuenca Rasmussens föreställning på Lilith Performance Studio i februari. Bono hade framstått som en blek tönt om han hade varit i närheten.

Årets ljudkonst

Mathias Kristerssons obehagligt upplysta installation på Ystads Konstmuseum i höstas, som bestod av en dialog mellan ett par som allt aggressivare diskuterar vad de ska bjuda kvällens middagsgäster på.

Årets fotografi

Finska konstnären Susanna Majuris Elskar fyr som under året både visades på Malmö Konstmuseum och Arken. Storslagen bildpoesi.

Årets glas

Fredrik Nielsens bidrag till utställningen Mixed emotions på Landskrona Konsthall var en rolig och smart protest mot konsthantverkets självpåtagna underlägsenhet gentemot konsten.

Årets film

Debora Elgeholms Suspension of Disbelief. En mycket snygg mix av bibliska undergångsmyter, Tjernobyl, Tarkovskis film Stalker och Mozart, men som tyvärr bara visades under en helg på Cirkulationscentralen. Jag kräver en repris!

Årets gräddbakelse

I höstas samlade Signal ett nittiotal konstnärer i en utmärkt presentation av den senaste konsten i regionen.

Årets veteran

Det var mycket Gerhard Nordström i år med både klassiska och nya verk på tre olika gallerier i Malmö.

Årets mest subtila

Magdalena Svenssons hypnotiska blyertscirklar på Galleri Ping Pong i november fick mig att hallucinera färger i allt det gråa.

Årets farligaste

Linnea Carlssons examensutställning bestod av en laddad kastmaskin, som även gjorde ett framträdande på Institutets föreställning Allting går under - civilisationens död.

Årets bästa idé

Att låta Jakob Simonson skapa minimalistiska och rumsliga skulpturer/målningar/installationer mellan utställningarna på Malmö Konsthall.

Årets intressantaste unga

2008-12-29T08:40:00.003+01:00

1. Danilo Stankovic (f. 1981). Har bara synts vid ett fåtal tillfällen i år - men varhelst hans twistade och romantiska måleri dyker upp uppstår en helt magisk gravitation.

2. Lisa D. Manner (f. 1979). Visade en briljant utställning på Galleri Magnus Åklundh i höstas och var en av mycket få svenska konstnärer som deltog i Zoo Art Fair i London.

3. Per Johansson (f. 1984). Plötsligt fanns han bara där, mitt ibland oss med sina briljanta ljusmålningar.

4. Niki Cervin (f. 1985). Slog igenom med buller och bång och har hunnit med fyra, fem utställningar bara i år.

5. Ditte Ejlerskov (f.1982). Lånar friskt från olika målerigenrer och tillämpar dem efter sina egna behov.

6. Tuva Johansson. De gåtfulla och utsökta målningarna utspelar sig i en obestämd dåtid med mörka stråk och Bergmansk kyla mellan människorna.

7. John-Philip Edstrand (f. 1979). Utför coola experiment med rums- och volymuppfattning genom att låta målningar övergå i skulpturer.

8. Ida Thunström (f. 1979). Hennes kolteckningar dryper av svärta och dystopiskt mörker, och hotar att spränga både pappret och väggen de sitter upptejpade på.

9. Georg Krüger (f. 1983). Med humor och teknisk skicklighet skapar han vansinniga målningar med underliggande frågeställningar om miljön och mänskligheten.

10. Karl Valve (f. 1978). Gör målningar som känns som drömlika vykort från en annan tid. Små hälsningar, rop på hjälp, kärleksförklaringar.

Fotnot: Ovanstående beskrivningar förklarar kortfattat vad jag gillar hos dessa konstnärer. Jag hoppas dock inte att de fjättrar sig fast vid några manér, utan att de tvärtom fortsätter att experimentera och utvecklas i nya, oväntade riktningar.

Det kom ett brev till tidningen i signad juletid...

2008-12-18T09:15:00.005+01:00

...och här är den kontroversiella texten:

Ulf Lundell är en helt OK musiker, en helt OK författare och en helt OK konstnär. Sammantaget är det förstås en rätt imponerande kombination. På fredag öppnar en utställning med hans alster på Rönnquist & Rönnquist, som för övrigt är något av stans kändisgalleri med personer som Peter Wahlbeck, Carolina Gynning och Birgitte Söndergaard bland utställarna.
Rönnquist & Rönnquist, Isak Slaktaregatan 3, Malmö
12.12 – 4.1

E. Rybska och W. Kazmierczak på Lilith Performance Studio

2008-12-07T13:11:00.004+01:00

Ewa Rybska vid pianot. Bild: Elin Lundgren

Performancevärlden tycks ha ett speciellt förhållande till sin konstarts historia. På gallerinatten i Malmö i september framträdde Lilibeth Cuenca Rasmussen på Lilith Performance Studio med ett antal re-anactments av klassiska performances av Yoko Ono. Och igår framförde Ewa Rybska & Wladyslaw Kazmierczak sitt verk The Personal Definition i ett gigantiskt bussgarage i Sorgenfri, Malmö. På en filmduk projicerades intervjuer och klassiska performances av bland annat Marcel Duchamp, Salvador Dalí, Yves Klein, Jackson Pollock och John Cage.

Är detta en besatthet av sin egen historia? Eller är det ett pedagogiskt projekt för att orientera publiken om konstformen? Eller är det bara ett sätt att förhålla sig till, och använda sig av konsthistorien, på samma sätt som en målare kan referera till Monet med hjälp av en näckros?

I fallet med Rybska och Kazmierczak handlar det om alla dessa tre faktorer samtidigt. Verket kan beskrivas som genomgång av 1900-talets konsthistoria. Stommen utgörs av de historiska projektionerna, som under föreställningens gång på olika sätt kommenteras av Rybska, samtidigt som Kazmierczak långsamt och metodiskt skallar 60 stora glödlampor som hänger längs den långa väggen. Mörkret lägger sig sakta i lokalen.

Rybskas handlingar skapar linjer och ekon mellan rummet och filmduken, mellan konsthistorien och samtiden. Hon vräker ner vattenfyllda glasburkar på betonggolvet med ett brak på samma sätt som Cage välter ner lådor i en performance från ett amerikanskt tv-program. Under Yves Klein-filmen pudrar hon gult pigment på golvet. Hon imiterar Salvador Dalís sätt att banka på pianot.

I slutet utvecklas Cage-referenserna. Ljudet från projektionerna tonas sakta ner och när det är tyst börjar konstnärena krossa vinflaskor mot golvet. De slänger ut tomma ölburkar som skallrar metalliskt. Pappmuggar flyger i ett moln genom rummet och faller till golvet med ett klapprande ljud, liksom plastskedarna. Akustiken i det stora bussgaraget placerar ljudet i centrum och performancet utmynnar i något av en hyllning till Cage. Som sista händelse tömmer de en brandsläckare i ena änden av rummet med ett ljudligt pys. Den iskalla koldioxiden sprider sig som en dimma i rummet, samtidigt som en dörr öppnas i andra änden, genom vilken publiken kan ta sin tillflykt undan den ohälsosamma växthusgasen...

Samtal om utställningsersättningssystemet på Signal

2008-12-05T07:29:00.000+01:00

Sedan 2006 har Malmö Kommun givit stans gallerister medel att betala så kallad utställningsersättning till konstnärerna som ställer ut. Beloppet är på 5200 kronor och ska anses vara hyra för konstverken som ingår i utställningarna. Systemet är unikt för Malmö.

Nu har det alltså rullat på i två år och i onsdags arrangerade Signal en offentlig utvärdering med bland annat gallerister, konstnärer och representanter för Malmös kulturstöd. Det var ett mycket intressant arrangemang där erfarenheter utbyttes, regler förtydligades och argument lades fram för förändringar.

Som vanligt när konstnärers ekonomiska villkor diskuteras utkristalliserades en fullständigt hopplös och grotesk bild. Konstnärer förväntas arbeta gratis eller för minimal ersättning. De eventuella pengarna kommer via bidrag och stipendium, som inte ger några poäng i det sociala systemet. ”Vi vill ha lön”, var en vanlig replik under kvällen. Och visst, vad kan vara självklarare än att få lön för utfört arbete? Men ingen gick in på den lika självklara följdfrågan ”Vem ska betala den?”

Jag begriper inte hur konstnärernas villkor ska kunna förbättras med ekonomiska smulor och duttande med lagar och regler. Branschen verkar snarare vara i behov av en omfattande Extreme makeover.

(Publicerad i Sydsvenskan den 5 december 2008)

Turnerpriset till Mark Leckey

2008-12-04T15:33:00.002+01:00

Mark Leckey: Made in 'Eaven

I veckan delades Turnerpriset ut i London, och den av de fyra nominerade konstnärerna som kammade hem förstapriset på 25 000 pund var Mark Leckey. En konstnär som vi kunde stifta bekantskap med på grupputställningen The Hamsterwheel på Malmö Konsthall i somras. Leckey bidrog med filmen Made in ’Eaven, där en silverblänkande kaninskulptur av Jeff Koons betraktas ur olika vinklar. Rummet som speglas och förvrängs i de konvexa kaninytorna är konstnärens egen lägenhet. Verket är rätt typiskt för Leckey, som ofta jobbar med att vända och vrida på populärkulturen och dess ikoner.

Det häftiga med Turnerpriset är att det alltid ger upphov till livliga debatter och stor mediebevakning. Det har till och med förekommit demonstrationer utanför Tate Britain, där utställningarna med de nominerade brukar äga rum (den nu aktuella pågår till den 18.1). Jämför detta med hur det nordiska Carnegiepriset bemöts av medier och allmänhet. Penningmässigt är det tre gånger så stort – men vad blir det för bevakning? Blir det debatt? Är det överhuvudtaget någon som bryr sig? Carnegiefolket borde åka på studiebesök till London för att lära sig hur man skapar engagemang för samtidskonsten.

(Publicerad i Sydsvenskan den 4 decemeber 2008)

Preben Holst på KHM

2008-11-26T21:08:00.003+01:00

Preben Holst: The last of summers
Konsthögskolans galleri, KHM, Malmö
T o m 29.11.

Preben Holst: Johan with a snake

En koja i skogen. På ytan en oskuldsfull plats för lek och vänskap – en fristad från vuxenvärldens gnäll, pinsamma frågor och krav. Men också ett sätt att stänga ute de pestiga tjejerna och de mobbade och utstötta. En plats för de invigda där lekar leks och planer smids. Små plastgubbar strider mot varandra i löven och faller sårade till marken, leksaksbilar sprängs med smällare. En fjäril förlorar sina vingar långsamt och metodiskt, och en död kanin begravs under uppriktig sorg. Med åren övergår leken i andra aktiviteter. Plastgubbarna ligger solblekta och bortglömda under plankorna när den första ciggen hostas igenom. Sexualiteten utforskas, kanske genom porrtidningar som någon lämnat kvar i skogen. Kanske genom ett slagsmål eller en lek som övergår i något mer intimt.

Denna skogskojans och barndomens dubbelhet lyckas Preben Holst fånga på ett alldeles briljant sätt på sin examensutställning från Konsthögskolan i Malmö. Om man jämför med den amerikanske filmaren och fotografen Larry Clark, som tassar i samma marker, lyckas Holst behandla temat utan att vara det minsta explicit, tendentiös eller utlämnande. Med mycket stämningsfulla och välkomponerade fotografier skildrar han vad som skulle kunna vara ett återvändande till den gamla kojan och barndomen. Eller kanske sista besöket – utställningens titel är The last of summers. Kojan har så smått börjat förfalla och det finns oroande stråk av oförrätt och kuslighet i den höstgula skogen.

På en bild står Josef och Teodor vid ett träd och blickar uppåt. De är definitivt för gamla för att vara där för att leka, utan tycks snarare vara just på återbesök. Men vad tittar de på? Ett raserat utkikstorn? Ett stort fågelbo? Eller platsen där den mobbade skolkamraten begick självmord? I en annan bild sitter Mathias på en presenning i kojan och blickar ut i skogen. Någonstans mellan trädstammarna skymtar kanske fienderna i krigsleken eller den rasande morfadern med käppen i högsta hugg – men också den ovissa framtiden. Det vita linnet är alldeles för stort, fötterna barnsligt nerskitade.

Den starkaste bilden föreställer Johan, som sitter blöt och hopkurad bland löven och stirrar tomt framför sig. I ena handen håller han slappt en leksaksorm. Det är som att han precis upptäckt att han inte längre roas av att leka med den och är sorgsen över detta. Samtidigt är blicken moget lugn och mediterande. Han skulle lika gärna kunna sitta och begrunda ett problem.

Utställningen är besläktad med Jens Henricsons fina examensutställning i april som också skildrade ett återbesök i barndomens trakter bland stenar och träd i ett försök att rekonstruera det förflutna. Fast där Henricson främst sökte sig till den renodlade barndomen och behandlade minnets krumbukter, intresserar sig Holst framförallt för övergångsstadiet mellan barn och ungdom. De unga i bilderna står i begrepp att resa sig och konfrontera framtiden. Bortom nästa trädstam ligger målbrottet.

(Publicerad i Sydsvenskan den 26 november 2008)

Preben Holsts hemsida: www.prebenholst.com

Per Thörn och Universal Ghost Orchestra på Signal

2008-11-21T07:33:00.001+01:00

Universal Ghost Orchestra: Shadowtheatre/Mummydance

Som helhet var Lisa Jeannins och Rolf Schuurmans verk GGG & G på Lilith Performance Studio för ett år sedan en rätt tafatt och förvirrad tillställning. Men jag har ändå påfallande många positiva minnesbilder från kvällen: dansande mumier, arméer av småtroll och en femårig trollkarl i hög hatt och slängkappa. Framförallt gillade jag ljudet.

På Galleri Signal ikväll lanserar skivbolaget Treffpunkt en vinylsingel med två av låtarna som hördes under föreställningen. Det är skev, psykedelisk och cool musik, perfekt att ha i bakgrunden när gästerna anländer, för att invagga dem i förvissningen om att festen kommer att bli magisk.

Samtidigt presenteras också skivan Schöneberg/Stammheim/Gärdet/Rågsved av författaren och konstnären Per Thörn. Orterna är skådeplatser för centrala händelser i mytologin kring Rote Armee Fraktion, samt stockholmsförorten där Ebba Grön bildades. De fyra styckena på skivan består av Ebba Grön-musik som har mixats, mosats och centrifugerats till oigenkännlighet. Kvar finns brutala och dånande ljudmattor som uttrycker både ursinnet och skönheten i bandets musik på ett kongenialt sätt.

Kommentar om Bo Nilsson och Charlottenborg

2008-11-21T07:33:00.000+01:00

Vad är grejen med kontroverserna kring utlandsrekryterade konsthallschefer? Sune Nordgren fick sluta i Oslo, Charles Esches sista tid på Rooseum präglades av sönderfall, och i går kom nyheten om att danska kulturdepartementet ger Bo Nilsson sparken från konsthallen Charlottenborg i Köpenhamn. Det kan väl inte vara så pinsamt ställt med kommunikationsförmågan i Skandinaviens konstetablissemang, att det är de så kallade kulturskillnaderna som orsakar friktion? Jag varken kan eller vill tro det.

Den lokala förankringen då? Spelar den någon roll? Konstkritikern Mårten Arndtzén myntade för några år sedan uttrycket "curator-hoppor" (som jag hänvisat till tidigare på dessa sidor), för att beskriva fenomenet med konsthallschefer och internationella stjärncuratorer som likt gräshoppor drar från stad till stad, från prestigejobb till prestigejobb, men egentligen är helt ointresserade av de lokala förutsättningarna och följdaktligen istället sprider ödeläggelse efter sig i jakten på poäng i den internationella konstbranschen.
Det är förstås ett raljant och orättvist begrepp i de allra flesta fall, och förmodligen inte heller adekvat när det gäller Bo Nilsson. Visserligen bröt han ordentligt med det lokala konstlivet genom att slänga ut de anrika konstföreningar som tidigare huserat i Charlottenborg - men det ingick mer eller mindre i uppdraget från kulturdepartementet. Han skulle skapa en internationell konsthall, och det är det han har gjort. Och han har gjort det bra. Hittills har två stora, utmärkta utställningar visats, och en mindre genomgång av ung, samtida dansk konst.

Som orsak till avskedandet anförs ett stort budgetunderskott, 3,4 miljoner, vilket motsvarar en tredjedel av den totala budgeten. Det är onekligen ett stort hål. Men om det beror på slarv, otydliga riktlinjer eller bristande kontroll är svårt att säga något om, framförallt för att Bo Nilsson hittills vägrat att uttala sig. Istället är det hans antagonister i konsthallsstyrelsen som kommer till tals i media, där de framträder som bedragna och vilseledda jungfrur. Det är emellertid tveksamt om de har rätt att ikläda sig den offerrollen. I tidningen Politiken i onsdags anklagar professor Morten Samuelson, som är expert på styrelsearbete, Charlottenborgs styrelse för svek och försumlighet. Och i en artikel från igår ger styrelseordföranden Sys Hindsbo ett intryck av att vara alarmerande ointresserad av verksamheten.
- Ordet internationell, som man slänger sig med är ju ett tomt begrepp. Ingen vet vad det betyder.
Här känns det som att det är de utkastade konstföreningarna som talar, och inte en styrelse som försöker fullgöra sitt uppdrag.

John Philip Edstrand på Galleri Gamla Väster

2008-11-07T08:26:00.001+01:00

John Philip Edstrand
Galleri Gamla Väster, Malmö
T o m 9.11

John Philip Edstrand: Lila

En av mina favoritscener i Jacques Tatis Semestersabotören är när monsieur Hulot på avstånd betraktar en konfektyrförsäljningsvagn som för tillfället är obemannad. På en krok hänger seg och trögflytande sockermassa, sådan man gör polkagrisar av, och töjer sig allt längre mot marken. Hulot ser sig nervöst omkring efter sockerbagaren, samtidigt som massan når allt närmre bristningsgränsen. Precis innan den går av, rusar han fram och lyfter tillbaka den på kroken. Långsamt börjar den töja sig igen…

Jag vet inte om mekanismen som driver Hulot här är universell, men jag vet att jag hade gjort precis likadant. Dels i egenskap av vän av ordning, dels för att jag är så gränslöst attraherad av just denna typ av trögflytande material. Lava. Glasmassa. Aprikoskräm. Silikon.

Och kanske är det därför jag faller så handlöst för John Philip Edstrands konst, som just nu visas på Galleri Gamla Väster. Med noggrannhet, tålamod och stor skicklighet arbetar han kring frågeställningar om den trögflytande ävjans egenskaper och hur man på konstnärlig väg framställer dess volym och former.

En av metoderna han använder i utforskningen av detta är att måla fotorealistiska porträtt av svulstiga och färggranna glasskulpturer, som successivt och mycket snyggt övergår i en verklig form som väller ut ur bildytan. Någonstans på vägen förvandlas alltså målningen av skulpturen till skulpturen själv. Men det är inget simpelt trompe l'oeil-effektsökeri – snarare en fullt logisk konsekvens av valet att ägna sig åt den här typen av material. Det är en kongenial gestaltning av det trögflytande och hur det tar plats och breder ut sig i rummet.

Den väldiga skulpturen Besten är vad den heter. Ur en stor och tjock träram väller det fram en okontrollerbar konstamöba som tycks bestå av jord, kött, blomster, glasmassa och slem. Överst fladdrar tyg i en blå nyans som skulle kunna vara hämtad från en dräkt hos en madonna av Tizian.

Formerna skapas både skulpturalt och med hjälp av måleriet. Edstrand kombinerar verkliga oregelbundenheter i ytan med påmålade effekter och skapar konflikter mellan rummets faktiska ljuskällor och de ljuseffekter som skapas med färg, pensel och fernissa. Det är groteskt, motbjudande och oerhört fascinerande i sin motsägelsefullhet och detaljrikedom.

Bästa verket, målningen Blå, är en udda fågel i utställningen; en kometliknande blobba som fräser fram över det vita pappret. Ett hastverk, en impuls, som inte direkt behandlar de frågeställningar som är genomgående för resten av utställningen, utan mer är resultatet av ren och oförställd lust. Något som i högsta grad smittar av sig.

Om debatten om "Skönhetens tabu" i Axess

2008-10-31T10:19:00.010+01:00

Steril konst? Francis Bacons Studie efter Velazquez's porträtt av påve Innocentius X, 1953.

Jag kanske borde kommentera diskussionen om tidningen Axess' artikelserie "Skönhetens tabu", där mitt namn har förekommit en del, särskilt på chefredaktören Johan Lundbergs blogg. Jag skrev en kort recension av numret i Sydsvenskan den 19 oktober, och DN:s Dan Jönsson ska också ha skrivit. Jag hittar tyvärr inte hans text på nätet, men här ligger i alla fall min:

Skönhet är sanning och sanningen är Gud. Det är därför den sekulära människan inte efterfrågar skön konst – hon är rädd för att konfronteras med det gudomliga, och vill undvika de skuldkänslor det för med sig.

Den typen av konservativa floskler haglar det av i senaste numret av tidskriften Axess (7:2008). ”Skönhetens tabu” är temat och redan där brister det. Det är visserligen sant att skönhet inte längre är en förutsättning för konsten – men att ur det dra slutsatsen att den skulle vara förbjuden är fel. Och att skönheten har försvunnit på sina håll beror sannerligen inte på rädsla för någon gud, utan på att konsten har förändrats i takt med samhället – industrialiseringen, världskrigen, massmedia, Internet, med mera. Renässansmåleri är inget universellt uttrycksmedel, och lämpar sig helt enkelt dåligt för att bearbeta många av dagens företeelser.

Tidningens ljusglimt är en intervju med författaren Umberto Eco, där han vederlägger många av de polariserade kulturskymningsantaganden som intervjuaren ställer upp i sina frågor. Därigenom neutraliseras också mycket av det konservativa gnäll som genomsyrar tidningen.

I det här inlägget kommenterar Lundberg min och Jönssons sågningar av tidningen, och det är fantastiskt att läsa vilka ord och åsikter han lägger i min mun. Han påstår t.ex. att jag har skrivit att urvalet är ensidigt, och börjar resonera om pluralism, något som jag över huvudtaget inte berörde i min text. Vidare påstår han att jag bara har retat upp mig på två artiklar i numret, trots att jag inte pekade ut några enskilda, utan resonerade på ett generellt plan. Jag talade om "konservativa floskler" och "konservativt gnäll" som genomsyrade tidningen. Kritiken gällde således samtliga artiklar:

Roger Scrutons bisarra antagande om att den moderna människan skyr skönheten i konsten på grund av rädsla för Gud, något som Muhammed Omar också framhärdar i sin text (mer om Omar nedan).

Roger Kimballs ur luften gripna påstående om att "konst som förlorar kontakten med skönhetens resurser är dömd att bli steril" (är Francis Bacons konst steril?).

Johan Lundbergs polariserade utgångspunkter om kulturskymning i sina frågor till författaren Umberto Eco, som dock parerar väl och nyanserar diskussionen.

Merete Sanderhoffs märkliga påstående om att en konstnär som Odd Nerdrum skulle representera en "alternativ och hittills ouppmärksammad strömning i samtidskonsten". Allvarligt talat - Odd Nerdrum ouppmärksammad?

Muhammed Omars text om skönhet, konst och islam står i en kategori för sig själv med påståenden som att "Europa före modernismen delade samma värderingar som resten av mänskligheten på vår jord (sic!), men att kontinenten sedan skiljde ut sig och gick en annan väg." Omar tycks vidare utgå från att religionen har monopol på etik och moral, samt att den sekulariserade människan är "tom". Mest skrämmande är redogörelserna för den islamska konstsynen, som av artikeln att döma inte ger utrymme för ifrågasättnade eller kritik.

Islam känner därmed inte heller till någon "fri konst" i betydelsen att konsten som sådan skulle kunna stå över etiska kriterier. Ingen har rätt att ställa sig över etiken, att bryta mot normer och regler i konstens namn. Inga brott, legala eller moraliska, kan rättfärdigas i konstens namn. Konsten är inget mål i sig, utan den är skönhetens underdånige tjänare. Konstens strävan är att försinnliga det sköna som i sin tur flödar fram ur en gudomlig källa.

Den islamska konstsynen skulle alltså innebära att konsten definitionsmässigt helt står i maktens tjänst. Har jag missförstått något? Eller ligger det till på det viset? I så fall är jag mycket tacksam över att Omar klargjorde detta.

Det jag framförallt var kritisk mot var själva utgångspunkten för temanumret: "Skönhetens tabu" inom samtidskonsten. Det är ett felaktigt antagande. Skönheten är inte tabu. Särskilt inte nu under de senaste åren, då högkonjunkturen i konstvärlden har skapat en stor efterfrågan på just skön konst. Att i ett sådant läge med buller och bång inleda en diskussion om att skönheten är tabu känns lätt utomjordiskt. Även Martin Aagård anmärker på detta i Aftonbladet: Mystiskt rop efter konsten som redan finns (och Lundberg bemöter här.)

Nedan ligger Johan Lundbergs replik på min anmälan i Sydsvenskan. Notera det bittra tonläget, behovet att förödmjuka och den barnsliga tolkningen av mitt konstaterande att skönheten inte är förbjuden inom samtidskonsten:

Det är ju alldeles utomordentligt att Tor Billgren informerar Sydsvenskans läsekrets om att man inte döms till fängelse för att man gillar skönhet. Det är också betryggande att han visar sig ha pluggat in den konstvetenskapliga läxan ordentligt om att den konst som vi har idag är det optimala estetiska uttrycket för vår tid.

Men det är samtidigt tur att konsthistorien inte bara rymmer människor som Tor Billgren, utan även konstnärer och konstteoretiker som gått emot och ifrågasatt sin tids estetiska värderingar och konstnärliga uttryck. Det är så konsthistorien först framåt - inte genom att man, som Billgren gör i sin kritik av det senaste numret av Axess magasin, instinktivt avfärdar alla som ifrågasätter sin samtid.

Av någon anledning har Lundberg inte publicerat mitt svar, som publicerades alldeles under repliken:

Inte "instinktivt" – men väl efter noggrann genomläsning.
Inte "alla" – men väl dem som gör det utifrån absurda premisser.

De absurda premisserna är bland annat dem jag redovisar i genomgången ovan.

Lundberg har inte fört diskussionen vidare i Sydsvenskan, men uppenbarligen i DN. Sista ordväxligen i debatten ligger här. Tyvärr har jag som sagt inte fått tag i Dan Jönssons texter, men av Lundbergs sprudlande och extatiska ton att döma, tycks Jönsson ha backat från en del av kritiken. Hm, varför ser jag Eric Cartman framför mig när jag läser Lundbergs svar...?

Reportage från Zoo Art Fair

2008-10-22T09:45:00.001+02:00

Maria Hedlund: The whiteness of the whale

I helgen kulminerade konstveckan i London med flera stora konstmässor och auktioner. Det enda galleriet på plats från södra Sverige var Elastic, som deltog på alternativmässan Zoo Art Fair.
- Det är bra att konstvärlden får se att det finns gallerier i fler städer än i Stockholm, säger galleristen Ola Gustafsson.

Utanför Royal Academy of Arts, där Zoo Art Fair äger rum, står två mörkblå Rolls Royce med väntande chaufförer. En man som jag antar är paparazzifotograf står avvaktande och hänger mot ett räcke.

Konstmässor handlar om att synas och att sälja. Under konstveckan i London reser gallerister, konstsamlare och inköpare från hela världen till stan för att visa upp sig och göra affärer i det myller av konstmässor som uppstått kring Frieze Art Fair, som är den tredje största i världen. Och trots den ekonomiska oron har pengarna och sponsorchampagnen flödat – om än i lugnare takt än tidigare år.
- Det har gått lite trögare än det brukar, säger Ola Gustafsson när jag träffar honom i Elastics monter inne på mässan. Köparna är mer eftertänksamma. Men jag tror det kan vara hälsosamt också. Folk köper inte så mycket på impuls och hype, utan satsar mer långsiktigt.

Ola Gustafsson bakom datorn i Elastics monter.

Elastic är ett av 57 gallerier som kvalat in på Zoo-mässan. Ytterligare två av dem är från Sverige, båda från Stockholm. Montern mittemot Elastics är täckt av bladguld och på en piedestal ligger en uppstoppad svan med knut runt halsen. Det blir en mycket påtaglig kontrast till Ola Gustafssons mer minimalistiska monter, som domineras av ett finstämt videoverk av Maria Hedlund och två bastanta betongskulpturer av den norska konstnären Camlilla Løw. Det finns även verk av Dave Allen, och malmökonstnärerna Runo Lagomarsino och Per Mårtensson.

Ola Gustafsson är den av Malmös gallerister som lägger mest krut på att åka på mässor runt om i världen. I år har han förutom i London varit i Mexico City, Basel, Köpenhamn och Stockholm. Och i början av december är det dags igen – då går konstlasset till Miami.
- Galleriet i Malmö är kärnan i verksamheten. Men cirka 60 procent av tiden lägger jag på mässorna. Och runt 70 procent av intäkterna kommer från den delen av verksamheten.

Varför är det viktigt för ett galleri visa sin konst på mässor?
- I Sverige är det bara Stockholm som gäller, men här är det mer lika villkor, så det är väldigt uppfriskande att komma ut på det här sättet. Dessutom är många av konstnärerna jag samarbetar med internationellt aktiva. Och då måste galleriet också vara det.

Blir mässorna ett sätt att komma runt Stockholmsfixeringen i svenskt konstliv?
- Ja, mycket av konsten i Stockholm hypas på fel sätt. Det finns alldeles för många konstnärer som är ”världsberömda i Stockholm”, och det är mycket Följa John. När någon stor institution köper något följer alla efter. Men de har väldigt dålig koll på konstlivet i Malmö. Idag vet internationella institutioner mycket mer om konstnärer som Runo Lagomarsino och Camilla Løw, än vad institutionsfolk och samlare i Stockholm gör.

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 22 oktober 2008)

Kommentar om senaste numret av Axess. Tema: "Skönhetens tabu"

2008-10-19T09:26:00.001+02:00

Skönhet är sanning och sanningen är Gud. Det är därför den sekulära människan inte efterfrågar skön konst – hon är rädd för att konfronteras med det gudomliga, och vill undvika de skuldkänslor det för med sig.

Den typen av konservativa floskler haglar det av i senaste numret av tidskriften Axess (7:2008). ”Skönhetens tabu” är temat och redan där brister det. Det är visserligen sant att skönhet inte längre är en förutsättning för konsten – men att ur det dra slutsatsen att den skulle vara förbjuden är fel. Och att skönheten har försvunnit på sina håll beror sannerligen inte på rädsla för någon gud, utan på att konsten har förändrats i takt med samhället – industrialiseringen, världskrigen, massmedia, Internet, med mera. Renässansmåleri är inget universellt uttrycksmedel, och lämpar sig helt enkelt dåligt för att bearbeta många av dagens företeelser.

Tidningens ljusglimt är en intervju med författaren Umberto Eco, där han vederlägger många av de polariserade kulturskymningsantaganden som intervjuaren ställer upp i sina frågor. Därigenom neutraliseras också mycket av det konservativa gnäll som genomsyrar tidningen.

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 19 oktober 2008)

Rapport från Frieze Art Fair i London

2008-10-17T12:40:00.003+02:00

Radiomanus

Påannons
Att konstvärlden inte fungerar som den övriga världen fick vi ett bra exempel på när Damien Hirst sålde konst för 1,34 miljarder samtidigt som de stora bankerna i USA gick i konkurs förra månaden. Men det var då det. Har finanskrisen börjat märkas av i konstvärlden nu? Något som skulle kunna vara en mätare på detta är hur det går på de stora konstmässorna, dit samlare kommer från hela världen för att handla konst.

Världens tredje största konstmässa, efter Miami och Basel, är Frieze Art Fair i London, uppkallad efter tidskriften med samma namn. 150 gallerier från hela världen väljs ut och får visa – och sälja – sin konst i ett gigantiskt tält i Regents Park.

Mässan började igår, och på plats för Kulturnytts räkning finns Tor Billgren.

Rapport
Försäljningen är i full gång här på mässan, men det är ändå svårt att säga något om hur det egentligen går. Det sätts inte upp några röda lappar vid sålda konstverk, och affärerna görs upp lågmält eller i enrum. Frieze publicerar inte heller några siffror på omsättningen under mässan.

Men några gallerister jag har pratat med säger att stämningen är lite försiktigare i år än tidigare. Finanskrisen är närvarande så till vida att alla pratar om den. Och framförallt är det inte lika många amerikanska konstsamlare som tidigare år.

Syns krisen i konsten då? Ja, i alla fall i urvalet. Det är tydligt att galleristerna in i det sista har gjort ordentliga rockader i sina montrar, och bytt ut lite svårare och konceptuell konst mot mer säljbara och säkra kort. Det är till exempel mycket stort, blaffigt och färgsprakande måleri. Den konstnär som dyker upp oftast i montrarna är David Shrigley från Skottland, med sina dråpliga oneliners. Också mycket lätta och ta till sig, och ytterst populära just nu.

Den svenska konsten är rätt frånvarande. Den enda svenske utställaren är Magnus Karlsson från Stockholm, och han visar bland annat Karin Mamma Andersson och Jockum Norström. Annars är det bara enstaka svenska verk här och där. Under mina metodiska vandringar i de ändlösa korridorerna av konst, hittar jag ett verk av Alexander Gutke och några Annika Ström-målningar. Det ska även finnas verk av Natalie Djurberg och Felix Gmelin, men sen är det inte mycket mer svenskt.

Det jag fastnar allra mest är en liten filminstallation av Renata Lucas från Brasilien, som visas av ett galleri från Rio de Janeiro. Fyra monitorer med svartvita och korniga bilder från övervakningskameror visar interiörer från ett övergivet och utblåst byggnadskomplex. Men så syns plötsligt en babian strosa förbi vid en av hissarna. I en annan monitor travar en flodhäst fram och lämnar blöta fotspår efter sig i korridoren. På taket ligger en antilop och idisslar.

När jag frågar vad det är för lokal som filmas, får jag veta att det är en byggnad för konstmässor i Brasilien. Det vill säga precis samma typ av byggnad som jag befinner mig i just nu – fast övergiven av människorna och konsten, och övertagen av de vilda djuren. Så långt kommer ingen finanskris att tvinga konsten, men verket är ändå en rolig och avväpnande kommentar till den oro som genomsyrar världen just nu.

Tor Billgren, för Kulturnytt, i London.

Avannons
Frieze Art Fair i London pågår till på söndag, och den största begivenheten idag är ett föredrag av Yoko Ono, som börjar klockan fem lokal tid. Idag börjar också den alternativa konstmässan Zoo Art Fair på Royal Academy of Art på Picadilly.

(Sänt i Kulturnytt den 17 oktober 2008)

Ditte Ejlerskov på Galleri Ping Pong

2008-10-13T09:37:00.003+02:00

En av Ditte Ejlerskovs målningar på Galleri Ping Pong i Malmö (t o m 18.10) är ett porträtt av den legendariske fotbollstränaren Luiz Felipe Scolari, som för närvarande är knuten till Chelsea. Porträttet ackompanjeras av en svart, blänkande monokrom, som skulle kunna vara en gestaltning av hans makt och koleriska temperament, men också något så konkret och banalt som en inzoomning av hans kostym.

I en annan målning står en ung man och pysslar om en stolt och storkäftad hund på en utställning. En tredje föreställer en sexscen med kvinnans ansikte i närbild. Den är besvärande dubbeltydig. Mannens hand verkar ligga ömt på hennes panna, men kan också hålla henne nertryckt. Hennes ansiktsuttryck kan både utstråla extas och vanmakt.

Man skulle kunna dra till med att utställningen handlar om olika aspekter av maskulinitet, men då sticker man hål på den hemlighetsfulla stämning Ejlerskov skapar med sitt måleri. Jag säger hellre att den inte handlar om någonting alls. Eller möjligtvis om måleriet självt.

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 13 oktober 2008)

Intervju med Carlos Capelán

2008-10-01T12:11:00.002+02:00

I dagarna släpps en stor monografi över lundakonstnären Carlos Capelán. Bland de som bidragit med texter i den 408 sidor tjocka och 3 kg tunga boken finns Paraguays kulturminister Ticio Escobar.

Det enda typiska för Carlos Capeláns konst är att det inte finns något som är typiskt för den. Inte på ytan i all fall. Genom åren har han arbetat med de flesta material och växlat mellan måleri, foto, film, installation, teckning, med mera.
- Dagens strömlinjeformade konstklimat tvingar unga konstnärer att överge den så viktiga nybörjarandan och istället tidigt specialisera sig på en viss sorts projekt. De får inte möjlighet att utveckla olika strategier, vilket leder till att konstnärskapet riskerar att få datumstämpel, säger Carlos Capelán.

När han själv testade sina vingar som konstnär på 70- och 80-talen blomstrade kulturlivet i Lund. Anders Tornberg visade konst av världsklass i sitt galleri och det var billigt att bo centralt. Capelán och hans unga kollegor utsatte lundaborna för spektakulära performances och aktioner, som att måla Mondrianmönster på korsvirkeshus.

Nu sammanfattas de över 30 konstnärsåren i en stor monografi. Initiativet kommer från konstsamlarna Ulla och Greger Olsson på Malta, och den är formgiven och tryckt i Malmö och Lund.
- Från början tyckte jag inte alls om tanken på ett monografiskt arbete om mig själv. Det skulle kännas som att jag var död. Att summera 30 års arbete skrämde skiten ur mig, för jag ville inte skapa en definitiv bild av min verksamhet. Mitt konstnärskap är i ständig förändring. Men jag löste det genom att ta med många oavslutade projekt i boken.

Det är du själv som står för urvalet av bilder och skribenter. Brukar konstnären själv vara så inblandad i sådana här böcker?
- Inte i Sverige kanske. Här är det bara institutioner som ger ut stora monografier. Men Ola Billgren gjorde en liknande bok år 2000, och det är därifrån idén kommer.

Varför har ni valt att producera den lokalt?
- Vi ville det, helt enkelt. Jag ser mig som en Lundakonstnär. Det var här jag började. Och utgivaren Greger Olsson är stolt över att vara skåning.

En av textförfattarna är filosofen och konstskribenten Ticio Escobar, som sedan augusti är kulturminister i Paraguay. Hur kommer det sig att han medverkar?
- Vi känner varandra sedan tidigare. När vi råkade mötas på samma hotell i Santiago, Chile, slog det mig att han aldrig har skrivit om mig. Och eftersom jag ville läsa vad han har att säga om min konst, frågade jag honom. Han blev eld och lågor, så i april åkte jag till Paraguay där han intervjuade mig under några dagar.

Sydamerika har mycket coolare kulturministrar än Sverige. Brasilien har musikern och polarpristagaren Gilberto Gil, Paraguay en internationell konstauktoritet...
- Ja, det är ett helt annat klimat. Där ger kulturministrarna ut böcker och går på vernissager. Det är viktigt att de är intresserade av kultur och att de syns i kulturlivet.

Varför är det sådan skillnad? Orkar inte intellektuella engagera sig politiskt i Sverige?
- Delvis är det så. En annan sida av det är att politiker inte engagerar sig i kulturen.

(Publicerad i Sydsvenskan den 1 oktober 2008)

Kristina Matousch på Galleri Thomas Wallner

2008-09-27T19:37:00.000+02:00

Kristina Matousch: In i.
Galleri Thomas Wallner, Malmö.
T o m 8.10.

Om man stirrar på ett starkt belyst föremål och drar undan blicken, uppstår en så kallad efterbild på näthinnan. En skugga av föremålet tycks glida över synfältet och försvinner efter några sekunder. Den effekten leker Kristina Matousch med i sin målning Bländare, som består av prydligt uppradade prickar i olika färger. Vissa är målade i en svagare nyans – en avvikelse som gör att hjärnan försöker tolka in ett mönster i bilden. Det uppstår en omvänd efterbildssituation, där man först ser skuggan, och sedan triggas att försöka lista ut vad det är för föremål som givit upphov till den.

Verket liknar ytligt Damien Hirsts prickmålningar, men det är knappast hans banala kommentar om vår tids tro på Pillret som den universella problemlösaren som Matousch är ute efter, utan snarare målningarnas massproducerade natur.

Annars präglas utställningen av Matouschs bisarra intresse för myndighets- och affärslokalers mest anonyma och odesignade ytor. Detaljer som ska vara så omärkliga och intetsägande att man inte lägger märke till dem. Som den grova gummimattan i entrén till Skatteverket eller polisens passexpedition. Genom att placera en inglasad och manipulerad bit av samma material på gallerigolvet skapar Matousch en intressant lek med minnet. Hur välbekant ett föremål eller mönster än kan verka, är det svårt att identifiera när det är lyft ur sitt sammanhang. Men när polletten väl ramlar ner kommer associationerna genast: ljudet av de automatiska dörrarna, synen av kölappar på golvet från människor som tröttnat på att vänta, samt den ofrånkomliga känslan av att vara en brottsling.

Ett annat sådant ickeobjekt i det offentliga rummet är porttelefonen. Matousch har stansat ut ett tiotal olika modeller i transparent plast och placerat dem i en knappt synlig formation på väggen. När man möter dem i verkliga livet är de sunkigt aluminiumgrå och nedsolkade. De små namnlapparna är sällan aktuella.

Teckningen Där är – upptäcker man efter en stund – inspirerad av den rutmönstrade armeringen i glasdörrar och den maffiga målningen Slutare associerar till den slamriga flärpen på stormarknadens kundvagnar.

En av konstens mest centrala plikter är att få oss att se saker och ting på ett annat sätt – från ett annat håll. Genom att rikta in sig på tillvarons mest meningslösa detaljer, fullgör Kristina Matousch denna plikt extra effektivt, eftersom hon visar att det till och med i dessa, finns potential att se något annat.

(Publicerad i Sydsvenskan den 27 september 2008)

Krönika: Moderna Museet Malmö

2008-09-25T12:15:00.000+02:00

"Gasverksgatan 22" fick jag säga till taxichauffören när jag skulle till måndagens presskonferens om framtiden för det som en gång var Rooseum. Namnet är på väg ut ur det allmänna medvetandet. Och lika bra är väl det. Konsthallen hade fört en tynande tillvaro redan långt innan verksamheten upphörde 2006. På internet ligger hemsidan kvar som ett övergivet tivoli med öppettider och bilder från fornstora dar.

Nu drar den stora utställningshallen efter andan inför den omfattande renoveringen som ska göra lokalerna tillräckligt säkra för att kunna hysa ovärderliga konstverk ur Moderna Museets samling. (Man kan fråga sig om detta innebär att lokalerna var undermåliga under t.ex. Leonardo da Vinci-utställningen 1993...) Innerväggarna är avskalade och elektricitetsverkets vackra tegelmönster är blottlagt. Kvar står turbinen och några enstaka väggteckningar av den rumänske konstnären Dan Perjovschi som blivit kvar från utställningen "Normalisering", 2006. Det kan nog löna sig att hålla utkik i containrarna utanför byggnaden när det verkliga renoveringsarbetet börjar - senast jag såg hans teckningar var på förra Venedigbiennalen.

Namnet Rooseum går alltså i graven och när den nya konsthallen uppstår om exakt ett år - till gallerinatten 2009 - kommer den att heta Moderna Museet Malmö. Den stora och rafflande frågan är vem som kommer att få prestigejobbet som chef. Lars Nittve, som är chef för modermuseet i Stockholm, underströk - tack och lov - vikten av att det blir en person som finns på plats och har lokal förankring. Ingen av dessa evinnerliga "curator-hoppor" alltså, som konstkritikern Mårten Arndtzén talade om när han för några år sedan kommenterade fenomenet med konsthallschefer och stjärncuratorer som likt gräshoppor drar från stad till stad och ödelägger konstlivet med sina högtflytande personliga ambitioner. Chefstjänsten utlyses i oktober och sammanlagt kommer sju personer att heltidsanställas. Det kommer alltså att bli mycket av spännande rockader i regionens konstliv det kommande året.

Självklart kan man som SR Malmös representant på presskonferensen ifrågasätta rimligheten i att kommunen och regionen går in och delfinansiererar ett helstatligt museum. Och som panelen av politiker konstaterade finns inte denna konstruktion någon annanstans. Men vad gör det? Det är svårt att se hur kommunen och regionen inte skulle gynnas av satsningen.

En annan stor fråga är om etableringen av Moderna Museet Malmö kommer att äventyra Malmö konstmuseums möjligheter att få nya lokaler. Riskerar stockholmssamlingen att konkurrera ut malmösamlingen? Nittve framhöll att ett av hans villkor för att gå in i projektet var att det inte skulle påverka konstmuseets ställning och framtid. Han påpekade också att risken för detta är liten, eftersom samlingarna har så olika inriktning. Moderna fokuserar på internationell 1900-tals- och samtidskonst, Malmö konstmuseum på nordisk samtidskonst och modernism. Frågan är om beslutsfattarna och den skattebetalande allmänheten kommer att uppleva skillnaden lika stor och relevant som museicheferna gör.

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 september)

Ida Thunström på Galleri Gamla Väster

2008-09-23T08:01:00.000+02:00

Ida Thunströms förra utställning på Galleri Gamla Väster i Malmö för ett och ett halvt år sedan var en sensation, såväl konstnärligt som försäljningsmässigt. De stora kolteckningarna bågnade av spänningar och gestaltade ett läge alldeles på den dallrande gränsen till kollaps.

När hon nu åter ställer ut på galleriet (t o m 28.9), är gränsen tydligt passerad. Nu går vi istället omkring bland spillrorna av de kaotiska händelseförlopp som skildrades förra gången. Motiven utgörs av kvarlevor. Dumpade, renskrapade revben och bröstkorgar - knappast mänskliga, men ofta med någon sorts eget liv. Lite som de spindelliknande parasiterna som utgör förstadiet till monstren i Alien-filmerna. Bröstkorgarnas mynningar öppnar sig som fiskgap och vrålar ut smärta och ångest.

Linjerna i teckningarna fortsätter ofta ut på väggen och övergår i andra verk, och här och var finns svarta fläckar som ibland ser ut som druvklasar, ibland som fingeravtryck - som om någon med skitiga fingrar desperat har försökt pilla upp och sära på linjerna för att vända blad och glänta till nästa nivå i Thunströms Uppenbarelsebok.

(Publicerad i Sydsvenskan den 23 september 2008)

KG Nilson på Galerie Leger

2008-09-19T09:12:00.000+02:00

KG Nilson: Dag och natt, 2007

KG Nilson är en konstnär som går framåt med ytterst små steg. Så när han för några år sedan började inkludera fotografier i sina mycket strama och geometriska oljemålningar, kändes det som en revolution. Kanske inte helt lyckad i alla avseenden, men absolut djärv och lekfull. De bästa av dessa experiment kan nu återses på Galerie Leger i Malmö (t o m 24.9). Foton av bergskedjor, stränder och palmer harmonierar med Nilsons karaktäristiska kvadrater, linjer och studier av trafikstockningar.

Just trafiksituationen i och omkring storstäderna är något Nilson kritiserat länge i sin konst. Men i de senaste målningarna har det hänt något. Den tidigare så tydliga avsmaken och apokalyptiska klaustrofobin är delvis ersatt av ett visst mått av fascination inför det vackra med ändlösa rader av strålkastare i natten, ackompanjerade av storstadens neon. Särskilt i den väldiga målningen Dag och nat är denna sköna melankoli tydlig.

Nilson presenterar även nya versioner av en av sina första etsningar - en vy in mot Hunnebostrand från 1957. Så mycket man kan säga om ett konstnärskap genom att låta ett gammalt motiv filtreras genom femtio år av konsekvent praktik.

(Publicerad i Sydsvenskan den 19 september 2008)

Kommentar: Damien Hirsts enorma experiment

2008-09-18T15:57:00.001+02:00

I måndags gick amerikanska banken Lehman Brothers i hejdundrande konkurs. I tisdags såldes nyproducerad konst av den brittiske konstnären Damien Hirst på auktionsfirman Sotheby's i London för 854,7 miljoner kronor. I onsdags för 490,5. Zebror och kalvar inlagda i formaldehydtankar, prickmålningar, fjärilar uppklistrade på målade träskivor. 287 verk för sammanlagt 1,336 miljarder kronor. Förhandsuppskattningen låg på 800 miljoner. Samtidigt som världen genomgår en finansiell kris utan motstycke med börser i fritt fall, tycks alltså konstvärlden vara oberörd. Eller i alla fall spela oberörd.

Men det är inte främst kontrasten till den ekonomiska krisen som gör auktionen så revolutionerande, utan sättet på vilket den kom till stånd. Den gängse ordningen för hur ny konst ska säljas är nämligen att den först visas på ett galleri där den säljs av en gallerist, som får hälften av pengarna. Först när den förste köparen tröttnat på verket anses det OK att vända sig till ett auktionshus. Hirsts hyss är alltså att han har kringgått galleristeget.

Gallerivärlden har inte oväntat förhållit sig skeptisk. Han visar ju att gallerierna inte behövs - och snuvar dem dessutom på häften av pengarna. Gallerivärlden befinner sig i samma läge som vinylfabrikörerna när CD-skivan kom. Eller som ångmaskinstillverkarna när förbränningsmotorn gjorde entré. Trots att detta bara gäller ett fåtal gallerier och stjärnkonstnärer, mår alla branscher bra av att skakas om. Gallerisystemet är ingen naturgiven självklarhet för hur konst ska visas och säljas, precis som skivbolagen inte är en förutsättning för musiken.
Vad vi har sett är en förskjutning av maktförhållandena inom konstvärlden. Traditionellt får konsten en stor del av sitt värde genom att visas på ett prestigefullt galleri, som väljer och vrakar bland kunder. Hirst har visat att gallerierna kan ta sin prestige och sina exklusiva kundlistor och dra åt skogen. Även konstkritiken får en del av denna känga.

Men i förlängningen tror jag att experimentet också kan leda till att galleriernas ställning stärks. Att galleristernas roll uppvärderas. För det är på gallerierna den nya konsten visas. Det är där de nya konstnärskapen utvecklas. Gallerivärlden fungerar också som ett filter, och är något av en garant för att konsten som visas är en god investering. När 287 nyproducerade verk säljs på två dagar uppstår det ett vacuum kring konstens värde, ungefär som när ett land trycker upp nya pengar för att betala skulder. Den som köpte ett Damien Hirst-verk förra månaden kan knappast ha gjort en bra affär. Eller så var det precis vad han eller hon gjorde; hypen och skriverierna kan ju också leda till att efterfrågan ökar ytterligare. Frågan är hur långt det kan gå.

Kanske får vi ett svar genom Damien Hirsts enorma experiment. Kanske inte. För att konstvärlden inte fungerar som den övriga världen har vi ju fått klara bevis på i veckan. Fortsättning följer.

(Publicerad i Sydsvenskan den 18 september 2008)

Unknown Land på Elastic Gallery

2008-09-15T16:04:00.000+02:00

Jone Kvie: Starpool

En utställning med titeln Unknown land skulle kunna handla om okända platser. Eller konsthistoriens omåttliga intresse för landskap. Eller människans dunkla inre terränger. Men på Elastic i Malmö handlar det snarare om den dallrande punkt där rum övergår i tid (t o m 20.9). Jone Kvies skulpturer av nebulosor och stalaktiter/stalagmiter är rumsliga föremål, men samtidigt också porträtt av tiden - grottformationerna tar tusentals år att bygga upp och de astronomiska gas- och stoftmolnen är flera ljusår stora.

I Manuela Marques film La Mer/Situation 4 flyger kameran över en böljande ocean i en ändlös rörelse. Tiden står still. Men det kan också vara en gestaltning av den bibliska föreställningen om tidens begynnelse; "en gudsvind svepte över vattnet".

Genom hela utställningen ekar Catrin Anderssons ljudinspelning från när världens största isberg B15A bröt sig loss från Antarktis år 2000. Ytorna som blottades under uppbrottet hade inte varit exponerade för världen på hundratals år, och ljudet är jämret från det förflutnas andar som klagar över sin störda evighetssömn.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 september)

Full Pull-festivalen

2008-09-09T16:08:00.000+02:00

Full Pull
- festival för konst och experimentell musik Malmö, Ystad, Brösarp och Lund t o m 21.9

Förtöjningarna lossas och bogserbåten drar långsamt ut aktern på det 200 meter långa bilfraktaren Hojin från kajen. Utsikten under söndagens konsert vid Ljudkullen i Scaniaparken i Malmö är som alltid enastående. Och på "scenen" står Birgit Uhler med sin trumpet och kluckar, väser och fräser i mikrofonen. Men vad är det för dovt brum i bakgrunden? Är det kompljud från Uhlers utrustning? Eller kommer det från det stora fartygets maskinrum? Eller från Kastrup? Eller är det bara vindens brus i mikrofonen? Det bästa är att det inte går att avgöra. Och att det inte spelar någon roll. Konst och verklighet flyter ihop, som så ofta i Full Pull-sammanhang.

Det är fjärde gången festivalen anordnas, och årets huvudscen är Stapelbädden i Västra hamnen - den kilformade gamla byggnaden som reser sig som en ljusknapp ur jorden vid skateboardparken. En gång kontor och omklädningsrum för varvsarbetarna, nu under festivalen arena för konst, konserter, film och föreläsningar.

Jag fastnar särskilt för en film som skildrar amerikanen John Grzinichs metodiska utforskningar av dolda ljud i övergivna industriområden. Han vickar på spruckna rör i en gammal tunnel och skapar ett dovt och rytmiskt muller. Han hamrar på en rostig cistern, och fyller en gammal verkstad med en klocklik och melankolisk klang. De vackra ljuden och den högtidliga stämningen gör filmen till ett rekviem över ett industrisamhälle som en gång kunde försörja ett folkhem - något som för övrigt även själva Stapelbädden är ett vittrande monument över. Ja, hela området, förresten - inklusive Ljudkullen och Scaniaparken. När söndagens konsert är slut syns Hojin som ett grått streck i nordväst, långt bortom det nedlagda kärnkraftverket. Ovanför mullrar ett flygplan. Vinden viner i öronen. Upplevelsen fortsätter.

(Publicerad i Sydsvenskan den 9 september 2008)

Billing, Genzken, Jensen och Strau på Malmö Konsthall

2008-09-05T11:16:00.001+02:00

Malmö Konsthall
Isa Genzken, Johanna Billing, Josef Strau, Sergej Jensen
T o m 2.11 (Billing 16.11)

Det finns inget som kan göra mig så matt som galleriväggar fyllda med text. Det är absurt att förvänta sig att någon ska vilja stå i kvalmiga lokaler med alldeles för varma ytterkläder och traggla sig igenom ändlösa textmassor på akademisk engelska och med tvångsmässiga postmoderna floskler dansande framför ögonen.

Därför var det med stor tveksamhet jag tog mig an österrikaren Josef Straus (född 1957) A dissidence coincidence but WHCTLJS – en av de fyra utställningar som öppnade på Malmö konsthall i veckan. Verket består av tättskrivna och nerklottrade textblad som sitter på väggarna i sju vitmålade korridorer, formade som bokstäverna W H C T L J S. Att läsa dem på plats hade varit fullkomligt olidligt. Men det är tack och lov inte meningen, för texterna finns upptryckta som planscher som man kan plocka med sig hem och studera i lugn och ro. Och det är inte så förfärligt som det kan verka.

Texterna är varianter på den gammaltestamentliga berättelsen om Josef – den drömmande och fåfänge särlingen som var patriarken Jakobs favoritson (1 Mos 37). Hans bröder tålde varken att han var faderns gunstling eller hans udda sätt, så de sålde honom som slav. Så småningom hamnade han i Egypten där hans förmåga att tyda drömmar gjorde honom till faraos rådgivare.

Strau kallar berättelsen ”the leading myth for weirdos” och kopplar den till sin egen och sin familjs historia, och resonerar kring slaveriets förhållande till frihet och utveckling. För Josef var brödernas övergrepp själva förutsättningen för hans framgång. Hemma i familjen hade han kvävts av deras hat och medelmåttighet – men i Egypten blev han rikets andra mäktigaste man. I slutändan handlar det förstås inte om att romantisera förtryck, utan om slumpen och tillfälligheternas spel.

Idén att ta med sig utställningen hem är riktigt bra. Och det är rätt spännande att arbeta med texterna, trots att det inte direkt ger några omvälvande aha-upplevelser. Man kan betrakta det som en sofistikerad ersättning för kvällssudokut, intellektuellt kodknäckande eller ren och skär tidsspillan – helt beroende på läggning och humör.

Den danske målaren Sergej Jensen (1973) använder också slumpen i sitt arbete. Han utgår ofta från gammalt och fläckigt tyg på samma sätt som föregångare som Lenke Rothman och 80-talets Jan Håfström. Rothman hade hängt upp det på en rostig spik och Håfström hade pressat ner det i en skitig låda. Sergej Jensen spänner upp det på en ram och låter dess anomalier och bristningar bli själva måleriet. Ibland består det inte av mer än spåren efter utspillt vatten eller solens blekning. Buktningar och bubblor i en fuktskadad gammal trasmatta blir på avstånd ett avancerat mönster. I ett obetitlat textilverk från 2004 lyckas han skapa samma känsla av mäktig, tredimensionell volym som Torsten Andersson i sina skulpturporträtt.

Överhuvudtaget är Jensens verk väldigt direkta och tillgängliga och fungerar som lent bandage runt huvudet efter att man har kört in det i väggen i Josef Straus korridorer, och himlat med ögonen åt Isa Genzkens ”arkitektoniska ingrepp” på konsthallens tak. Det består av några rader bambukäppar som ska representera hår, så att byggnadens framsida förvandlas till ett ansikte. På samma sätt skulle Turning Torso bli en fotboll genom det arkitektoniska ingreppet att lägga en grästuva framför entrén.

Den fjärde utställaren är Johanna Billing (1973) som i sina filmer sätter fingret på känslor och tillstånd som är svåra eller omöjliga att formulera i ord. Till exempel den hårfina gränsen mellan att känna genuin extas av att sjunga och spela tillsammans, och att intala sig att man har trevligt. Och hur tänker man egentligen när man står högst i hopptornet och ”gör sig våglig” inför ett hopp? Vad finns det att tveka om?

Det ligger en våt filt över händelseförloppen i Billings filmer – en visuell motsvarighet till lock för öronen som ger en subtil, dramatisk effekt. Människorna agerar helt utan att kommunicera och fungerar mer som myror.

I utställningen ingår hennes mästerliga Magical World som visades första gången på Rooseumutställningen Normalisering 2006. Under sommaren har den visats på Färgfabriken i Stockholm och nu är den alltså tillbaka i Malmö. Filmen skildrar en mellanstadieklass i Zagreb som sjunger och spelar soulklassikern Magical World. Låtens melankoli och drömska allvar i kombination med barnens koncentration och den traumatiska närhistorien gör filmen till en otroligt stark upplevelse. Jag har sett den många gånger, så på vernissagen ställde jag mig istället bredvid och betraktade dem som slog sig ned framför skärmen och tog på sig lurarna med det skeptiska uttrycket ”Jaha, ännu en meningslös konstvideo” i ansiktet. Ett uttryck som osvikligen övergick i ett leende och allt mer glittrande ögon.

(Publicerad i Sydsvenskan den 5 september 2008)

Mixed Emotions på Landskrona konsthall

2008-08-24T11:08:00.003+02:00

Mixed Emotions
Landskrona Konsthall
T o m 12.10

Karl Magnus Nilsson: Mustasch

Fredrik Nielsen: 60-årspresent 9000 SEK

Elisabeth Henriksson: Koloni

Glaset sträcker ut sina mångfärgade tentakler från väggar och golv i Landskrona konsthall. Det växer mot taket som träd, slingrar sig mellan händerna som vattenfyllda kondomer och snurrar på piedestaler.

De nio konstnärernas verk ger en rik bild av glasets möjligheter, egenskaper och sköra natur. Verk nummer 18 i utställningsförteckningen är mystiskt överstruket, och suggererar fram ett ljudligt och tragiskt klirr, följt av en onämnbar svordom.

En stor del av konstnärerna hämtar inte oväntat sina motiv från naturen; glaset är särskilt väl lämpat för att gestalta det organiska. Elisabeth Henrikssons verk är som sköra vattenmaskar som blint och försiktigt famlar sig uppåt mot ljuset. Paul Grähs har lånat sitt formspråk från havsdjupen, och får sina abstrakta glasklumpar att förvandlas till valar och anemoner.

Mest udda är Karl Magnus Nilsson från Malmö, som visar ett antal glasmustascher. På rött sidentyg i eleganta askar ligger de: Hitlermustaschen, Bismarckmustaschen, Hjalmar Branting-mustaschen och så vidare – som artefakter från en svunnen tid, hämtade ur källaren på British Museum. De skulle också kunna vara någon form av modeller för undervisning i den aldrig uppfunna rasbiologiska disciplinen mustaschfrenologi – konsten att bestämma ”typer” med hjälp av ansiktsbehåring. Den eleganta presentationen för också tankarna till prisutdelningar och högtidliga ceremonier. Då blir mustascherna förtjänsttecken, gradbeteckningar och maktsymboler. Med tämligen enkla grepp lyckas Karl Magnus Nilsson ringa in mustaschens funktioner och kulturella innebörder genom tiderna. Inklusive den smått löjliga air som omger den idag.

Fredrik Nielsens bidrag till utställningen är en protest – ett humoristiskt inlägg i ältandet om gränslandet mellan konst och konsthantverk. Hans vaser och urnor är avsiktligt förfulade, men utförda med avancerad och utsökt teknik. Ingjutet i materialet finns klottriga texter som ”Dålig smak 12 000 spänn” och ”60-årspresent 9 000 SEK”. Skulpturerna tycks genomgå ett självpåtaget martyrium, och vrålar: ”Ingen vill ha mig, ingen tycker att jag duger.”

På golvet har han kladdat ”wannabe-art”. Egentligen är det en ganska barnslig och övertydlig aktion som hade vunnit på att stramas upp, men den är ändå så pass angelägen och intressant att det hysteriska draget inte står i vägen.

Nielsen slår åt alla håll. Han anklagar konstvärlden för snobberi – bakom hans skeva formspråk ligger en raljant premiss om att konsthantverk blir konst i det ögonblick det är tillräckligt fult och oskickligt utfört. Men framför allt riktar han sig mot den bristande stolthet som finns på vissa håll i formgivar- och hantverksvärlden, något som uttrycker sig i en strävan att till varje pris få sitt arbete ”upphöjt till” konst. Utgångspunkten för denna strävan är att konst skulle vara finare och mer angeläget än design – något som självklart inte behöver vara sant. Visst är gränserna suddiga ibland, och visst kan det finnas en nedlåtande attityd – men det blir knappast bättre av att man som designer själv devalverar sin profession genom att erkänna och konsolidera hierarkin.

(Publicerad i Sydsvenskan den 24 augusti 2008)

Return to Sender på KRETS

2008-08-15T09:46:00.000+02:00

Hanna Terese Nilsson

Mitt på golvet dansar grodan Kermit med en snäll och blingblingsmyckad yeti bland flaskor, cigarettfimpar, snabeltofflor och utspridda vinylskivor. Visst, det kunde vara vilket kollektiv som helst på Möllan, men i just det här sammanhanget är det Megan Whitemarshs bidrag till teckningsutställningen Return to sender, som visas på KRETS i Malmö (t o m 31.8). Jag gillar hennes enkla uttryck, den barnsliga glädjen, men framförallt de båda dansande vännernas musiksmak: Velvet Underground, Brian Eno och Joni Mitchell.

Utställningen bygger på att ett antal framförallt amerikanska konstnärer för några månader sedan brevledes fick en påse och instruktionen att skapa ett stycke konst med hjälp av innehållet, och sedan returnera resultatet. Samtliga påsar innehöll en blyertspenna, ett papper och portopengar. 23 konstnärer hörsammade inbjudan, och typiskt nog för den gör-det-själv- och distro-anda som genomsyrar KRETS, är utställningens bästa verk det som bryter mot reglerna i inbjudan: Jay Howells lojt tillbakalutade och rökande indian, som är skapad med akvarellfärger istället för den bifogade blyertspennan.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 augusti)

Per Johansson på Rönnquist & Rönnquist

2008-08-13T16:43:00.000+02:00

Per Johansson: Words are not enough

I Claude Monets måleriserier av höstackar och katedralen i Rouen är det inte motiven som är det centrala, utan ljuset. Eller rättare sagt: det är ljuset som är det egentliga motivet; höet och fasaderna fungerar bara som medium – som bärare av ljuset.

En konstnär som inte behöver några sådana medium är Per Johansson (född 1984) som just nu visar tre målningar på Malmö Kommunanställdas Konstförenings jurybedömda salong på Galleri Rönnquist & Rönnquist (t o m 22.8). Han får ljuset att träda fram ur dukens dunkel som ett konkret objekt med volym och tyngd, nästan som guld.

Själv säger han att han försöker fånga känslor som kan uppstå här han ber till Gud. Men gestaltningen av den religiösa upplevelsen är varken exkluderande eller privat, tvärtom. Han översätter den till begrepp som skönhet, styrka och värme, och kommunicerar således på samma universella sätt som djupt troende kompositörer som Arvo Pärt och Johann Sebastian Bach. På ett mycket fint sätt lyckas han fånga det där glimret man knappt uppfattar i ögonvrån, men som undermedvetet blir det avgörande extrabränslet som gör en mörk och dyster dag uthärdlig.

(Publicerad i Sydsvenskan den 13 augusti 2008)

Här ligger Per Johanssons sida på Svenska Konstnärer.

Kommentar: Betona galleristernas roll!

2008-08-05T17:22:00.000+02:00

Ännu återstår några veckor av den utmärkta utställningen The Right Thing på Malmö Konstmuseum, där ett urval av de senaste fem årens inköp visas (t o m 17.8). Utställningen är något av en kavalkad av det som visats på stans gallerier de senaste åren. Kanske inte alltid det bästa, men i högsta grad ändå verk som varit med och definierat Malmös konstliv under perioden.

Därför tycker jag att det är synd att det saknas information om på vilka gallerier verken är inköpta – eller i all fall var de har visats. Nu får man försöka minnas var man sett verken istället. Första rummet blir något av ett Ping Pong-rum med Carin Blüchers blå fotografier och Gabriella Ioannides vatikanmålning. Andra rummet går i Elastics tecken med Kristina Matouschs hålplåtar, Magnus Thierfelders obstinata stolar och Jone Kvies astronauthjälm. Sen kommer ett Dunkersrum, och innerst finns en vibb av Lilth Performance Studio.

Med information om detta i anknytning till verken, hade man fått en rätt bra bild av gallerilivet kring Öresund – och framförallt hade det varit ett erkännande av galleristernas viktiga roll. Det är ju deras förtjänst att det över huvud taget visas ny konst. Det är de som har sett potentialen i verken, det är de som har tagit risken.

(Publicerad i Sydsvenskan den 5 augusti 2008)

Hans Billgren på webben

2008-08-03T21:08:00.005+02:00

Jag måste rekommendera Joakim Ödlunds otroligt fina Hans Billgren-sajt, som nyligen färdigställts: www.hansbillgren.se. Hans Billgren var Ola Billgrens far, och min farfars bror. Jag träffade honom förmodligen aldrig. 2004 gjorde jag ett radioprogram om honom där Hans Appelqvist specialkomponerade musiken, och Kjell Alinge stod för uppläsningarna.

Dagen lång, 1974

Landskap med popplar, 70-tal

Kustvägen med blå person, 40-tal

Chipperfield & Gormley på Kivik Art Centre

2008-08-03T09:06:00.003+02:00

David Chipperfield och Antony Gormley: Architecture for Subjective Experience
Kivik Art Centre

Verket tycks vara lyft på plats av helikoptrar och luftskepp, för det syns inte ett minsta spår efter de stora byggmaskiner som bara någon dag före mitt besök reste det 18 meter höga betongtornet. Eller ska man kanske se det som uppdraget ur marken? Det är ju så här det ser ut under många av ängarna, stränderna och skären längs våra kuster. Miljontals ton betong, gjuten till bombsäkra bunkrar med gångar och hålrum. Det som sticker upp ur marken är endast topparna av isbergen, portarna till underjorden.

Det är där Österlen är som absolut vackrast som arkitekten David Chipperfield och den brittiske konstnären Antony Gormley har rest sin betongpaviljong Architechture for subjective Experience. Visst har arkitektikoner som le Corbusier lärt oss älska betong, men att paviljongen smälter in så bra i omgivningen, tror jag snarare beror på materialets ständiga närvaro i naturen i form av just bunkrar, men också silos. Betongen har under decennierna integrerats i, och blivit till en lika självklar del av naturupplevelsen som björk och gråsten.

Paviljongen är uppbyggd av tre olikformade segment som alla har volymen hundra kubikmeter. Först en mörk, kompakt och nästan kubisk form vid marken, som övergår i en öppen plattform några meter upp. Därifrån tar tornet vid, som man tar sig upp i via en spiraltrappa.

Verket får en alldeles särskild laddning av att man som betraktare helt ansvarar för sin egen säkerhet. Det finns ingen annan som ser till att man inte gör något dumt eller gör sig illa när man väl är uppe i paviljongen. Plattformen saknar (och ska självklart inte ha) avspärrningar och det finns ingen självlysande tejp i trappan upp till tornet. Mörkret gör att man tvingas treva efter varje trappsteg, och klaustrofobin och vetskapen att man kommer allt högre upp gör att man försätts i ett mycket intressant, sårbart tillstånd. Sinnena skärps, trösklarna sänks, nerverna sätts på helspänn. När jag äntligen ser hur det ljusnar på vägen upp drabbas jag av en så klyschig ljuset-i-tunneln-känsla att jag genast blir full i skratt åt den överdrivna reaktionen.

Tyvärr brukar spektakulära konstverk ha en förmåga att dra till sig olycksfåglar. Ta bara förra utställningen i entréhallen på Tate Modern i London, Doris Salcedos Shibboleth, som bestod av en lång spricka i golvet. Utställningen hade inte hunnit vara öppen i många minuter förrän någon lyckades sätta foten i rakt sprickan, trots att inget kunde vara tydligare än att verket bestod av just en spricka, och att man inte skulle trampa i den.

Detta tvångsmässiga självskadebeteende hos vissa konstbesökare gör att jag inte är särskilt optimistisk för paviljongens framtid. Logistiken är också ett potentiellt problem. Verket bygger på att man beträder det en i taget, och om det blir så välbesökt som det förtjänar, är risken för olidlig köbildning överhängande. Och vad får man för upplevelse om man vet att det står femtio irriterade personer och trampar nedanför? Även detta ansvar har arrangörerna avsvurit sig. Bollen ligger således helt hos besökarna. Visa tålamod och respekt utanför. Våga vara egoistisk inuti. Då kan detta definitivt en av sommarens största konstupplevelser.

Skulpturpark 2008, Marsvinsholm

2008-07-25T12:22:00.003+02:00

Marsvinsholm
Skulpturpark 2008
T o m 15.8

Som Frihetsgudinnan i Apornas Planet, sticker Ian Newberys Arkitektonisk fossil upp ur marken. Det fossiliserade fragmentet skulle kunna ha varit en del av ett pelarsystem till en katedral från framtiden. Mellan pelarna skymtar Marsvinsholms torn och slår en båge mellan den mycket avlägsna, fiktiva framtiden, och den i parken alltid påtagliga historien, som inleds år 1644 då slottet började byggas på träpålar mitt i den lilla sjön. Såväl den förflutna tiden, som byggtekniken gör sig påmind genom kringhusens besynnerliga – och i något fall kritiska lutning.

Detta är andra sommaren som det är skulpturpark på Marsvinsholm och i år har även tre rum i slottets nedervåning gjorts om till galleri/konsthandel. ”För första gången på 400 år släpps folket över bron”, står det i den utförliga utställningskatalogen.

Sammanlagt är det ett hundratal skulpturer av 84 konstnärer som är utspridda i parken, men det känns aldrig överlastat eller belamrat. Tvärtom. Verken är placerade med sådan finess att man ofta får en känsla av att de är specialbeställda och platsspecifika. Visst finns det en del dussinverk – men där själva konsten inte räcker till, träder den fenomenala placeringen in och lyfter verket ordentligt genom hur det förhåller till omgivningen. Som Elisabeth Ahlqvists Desperate Housewife, som består av en kvinnlig skyltdocka instängd i en gigantisk fågelbur där hon är fjättrad vid en mindre bur som innehåller ett barn. I ett galleri hade verket förmodligen tett sig tämligen svagt och övertydligt – men när buren som nu istället hänger i en gigantisk gammal bok i en mörk glänta blir det istället effektfullt och snyggt.

Jag hade nog inte heller stannat särskilt länge framför Håkan Dahlströms zinkplåtshundar – om de inte hade råkat vara placerade alldeles vid slottets hundkyrkogård. Där sitter de nu på vakt som skuggor ur det förflutna vid gravstenarna efter Moritz, Kasper och Leppe. På Joes sten står det ”En trogen vän, 1894”. Slottets historia slingrar sig ut bland konsten och blir den del av den.

På andra hållet – in mot slottet – slingrar sig skulpturen som jag fäster mig mest vid: Jan Ostwalds Vågform. Från en smal träpiedestal sträcker sig en bronsklinga i en uppåtgående rörelse. Om man betraktar verket bakifrån uppstår visuella ekon mellan klingans form i genomskärning och slottstornen.
Andra bra verk är bland annat Karin Issefs skamlöst belåtna betongråtta, Teresa Holmbergs och Jonatan Haners Mad Max-inspirerade staty Tobe och Fukiko Nakabayashis No 2, där en klunga diabaskuber på långa stavar mycket uppmärksamt står och lyssnar på en annan kub på lång stav.

Förutom en uppvisning i platsens betydelse för konsten, blir utställningen också en utmärkt genomgång av de olika materialen och deras egenskaper: bohusgranit, marmor, labradorsten, diabas, betong, portugisisk kalksten, brons, järn, lera och så vidare… Den enda invändningen jag har är att utställningen stänger redan den 15 augusti. Det är ju mitt i sommaren! Förläng. Förläng. Förläng.

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 juli 2008)

Björn Krestesen på Gösta Werner-museet

2008-07-24T22:07:00.000+02:00

Känslan av gammal vind är tydlig på Gösta Werner-museet i Simrishamn just nu. Skåp, skålar och mattor från resor i Kina och Japan samsas med hemslöjd, näveraskar och annat bråte, när konstnären Björn Krestesen minns barndomens förbjudna exkursioner på morföräldrarnas vind med sitt mörkröda och muggiga måleri (t o m 31.8).

Det jag framförallt fastnar för är ett uppförstorat foto av morfadern, där han som mycket ung man stolt poserar i kavalleristuniform. Det är taget under en permission från det vi idag känner som första världskriget. Över uniformen har Krestesen projicerat ett snirkligt mattmönster, som han sedan bättrat på med penseln, så att uniformen snarare för tankarna till en kejserlig hovdräkt – eller är det kanske en cirkuskostym? De store Blondini med sina talande hästar…

Tilltaget är utfört med yttersta respekt och väcker många tankar. Är det den unge mannens barnsliga drömmar vi ser i bilden? Eller konstnärens kommentar till kriget? Genom att dölja och måla om militäruniformen, lyckas han framhäva dess viktigaste funktion med smärtsam tydlighet.

(Publicerad i Sydsvenskan den 24 juli 2008)

Gert Germereaad m.fl. på Neon Gallery

2008-07-18T10:13:00.005+02:00

Neon Gallery, Brösarp

- Gert Germereaad: Depicting criminals
- Ollio, Ekta, Rehn & Nim: Battlefield 5.0
T o m 16.8

- Hunstad (BoDagar 08)
T o m 3.8

Ollio, Ekta, Rehn: Den lilla ringdagnsen (detalj)

Ollio, Ekta, Rehn: Den stora ringdansen (deltalj)

Det händer vansinnigt mycket på Neon Gallery just nu. Flera arkitekturprojekt, två konstutställningar och klubb var tredje helg.

Någonstans mellan arkitektur och konst ligger det stora projektet Hunstad, som handlar om nytänkande kring stugbyn. Visionen är att sjutton hus ska uppföras på asfaltplanen bakom galleriet och fungera som en plattform för sociala, tekniska och konstnärliga experiment. Utställningen konkretiserar det spännande, men rätt svårgreppade projektet så gott det går. Inne i galleriet finns modeller och ritningar av husen, samt beskrivningar av vilka olika funktioner de skulle kunna ha i ett eventuellt samhälle. Och utanför, på asfaltplanen finns byn uppritad som i Lars von Triers Dogville.

I galleriet finns också två väggmålningar av Ollio, Ekta och Rehn – signaturer som förmodligen är mer bekanta i graffitivärlden. Den ena är ett myller av färger, former och detaljer, och hålls samman av återkommande element som höghus och träd. Man skulle kunna se den som ett porträtt av just Neon Gallery, där storstadens kulturliv och rörelser möter den vajande rapsen på landet. Den andra målningen finns i konsertlokalen och är betydligt stramare och mer genomarbetad. Här verkar konstnärerna ha kommit överens om ett gemensamt uttryck istället för att köra var sitt race.

Den konstnärliga höjdpunkten är Gert Germeraads utställning Depicting Criminals som visas i silon. Ur den dunkla och lätt obehagliga belysningen träder ett antal byster av målad lera fram till suggestiva toner av Gloria Coates. Det handlar om bilden av den kriminelle. Som duellanter står två representanter för olika nästyper mot varandra i varsin ände av lokalen: den krokiga, och den höga, breda... Bredvid Al Capone sticker knarkkungen Pablo Escobar fram huvudet med ett flin, iförd Hawaiiskjorta.

Förlagorna till skulpturerna av två polska lantarbetare som greps för ”arbetsflykt” 1940 och -41 är hämtade ur Gestapos identifikationsregister. Tröttheten i männens blickar är mycket påtaglig och Gestapo tolkade den förmodligen som ”slösinthet”. I själva verket är det förstås snarare sorg som avspeglar sig i männens ögon. Men det finns också något annat i dem – något som vi i eftervärlden inte får bagatellisera, nämligen den livsfarliga likgiltigheten inför det tyranniska system som slagit dem i bojor.

(Publicerad i Sydsvenskan den 17 juli 2008)

Gerry Johansson på Aura

2008-07-14T22:22:00.000+02:00

Gerry Johansson: Dortmund Externberg

Ett klassiskt sätt att skapa en illusion av något stort på film, är att placera en miniatyr framför kameran på ett sätt som gör att den verkar stå på långt avstånd. Så placerades t.ex. en modell av Mattisborgen i Ronja Rövardotter uppe i ett träd nära kameran, exakt i linje med den klippa flera hundra meter bort, som den skulle ge illusionen av att kröna.

I sin bildserie Deutschland som visas på Aura i Lund (t o m 20.7), arbetar fotografen Gerry Johansson med den här typen av effekter på ett mycket konsekvent och nästan besatt sätt. Folktomma gatukorsningar, butiksexteriörer och byggarbetsplatser i olika städer i Tyskland har fotograferats i sådana vinklar att linjerna i förgrunden sammanfaller med linjerna i bakgrunden.

Och resultatet är slående. De tre dimensionerna dras ihop till två mitt framför ögonen på betraktaren. Vad är bakom, vad är framför? Ibland är motiven så svåridentifierbara att de snarare känns som abstrakta collage, som bilden från Solingen. Välkända vardagligheter får helt nya betydelser. Eller inga alls.

Ann Jansson på Aura

2008-07-13T12:18:00.001+02:00

Ett av Marcel Duchamps gåtfullaste verk är den stora glasmålningen Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med. Han jobbade med den i åtta år, 1915-23, och det tog konstprofessorn Ulf Linde två decennier att färdigställa den replik av verket som idag står på Moderna Museet i Stockholm. I målningens övre del finns en mekanisk konstruktion som representerar bruden, och de nio cylinderformade kärlen som står uppradade i den nedre delen, är ungkarlarna.

Det är dessa jag kommer att tänka på när jag ser Ann Janssons keramiska vaser, skålar och cylindrar i källaren på Aura i Lund (t o m 20.7). De står uppställda på en låg plattform och är visserligen bara åtta till antalet – men utgör en precis lika obstinat och enträgen klunga som hos Duchamp.

Den känsla av tyngd och kraft som de utstrålar kommer delvis av de grova och fulländade dimensionerna, men också av att de påminner om mynningarna till enorma kanoner av oförstörbar metall. Det är helt enkelt otroligt snyggt och häftigt. På galleriets ovanvåning visas fotografiska arbeten av Gerry Johansson, läs mer om dem i morgondagens tidning.

(Publicerad i Sydsvenskan den 13 juli 2008)

Radiotips: Bernt Staf

2008-07-04T01:49:00.003+02:00

– Han har ett spräck och en sula i rösten som är - - - lite vansinnig, så där...
Så beskriver sångaren Stefan Sundström vispoeten och trubaduren Bernt Stafs mycket karaktäristiska och intensiva röst.

Staf avled sommaren 2002 och fick sitt genombrott 1970 med debutplattan När dimman lättar, som bland annat innehåller den romantiska visklassikern Familjelycka. Men det var framförallt med sitt politiska budskap han ville nå ut. Med lika delar humor och ursinne kritiserade han avfolkningen av landsbygden, imperialismen och SÄPO. 1976 orsakade han en av de största folkstormarna någonsin mot TV-husets växel, när han sjöng en satirisk sång om kungen i ett debattprogram.

Med arkivmaterial, musik och intervjuer tecknar Tor Billgren ett porträtt av Bernt Staf, och förutom Stefan Sundström, medverkar bland annat även den legendariske skivbolagsdirektören och producenten Anders Burman, som var den som upptäckte ”Bernte” och gav ut hans första skivor på Metronome Records.

Sändningstider i P1:

Fredagen den 4 juli, klockan 18.15
Söndagen den 6 juli, klockan 16.03 (i något förkortad version)
Finns i Kulturradions 30-dagarsarkiv fram till 4 augusti.

På The Jet Set Junta har jag skrivit en mer utförlig text om Bernt Staf.

Simon Möller på KHM

2008-06-15T10:00:00.000+02:00

När allt har gått åt skogen för Major Tom i David Bowies Space Oddity, får vi en nästan romantisk bild av den förlorade astronautens öde – sorglöst flyter han omkring i sitt rymdskepp och beundrar jordens blåhet. Men i Simon Möllers tvådelade filminstallation på KHM i Malmö får vi en mer trolig bild av vad som skulle kunna vara Major Toms sista timmar (t o m 21.6). I en kapsel, bokstavligen talat den konservburk Bowie sjunger om, sitter en rymdfarare med panikartad blick. Det surrar av flugor inne i hjälmen och genom två slangar pulserar blod som långsamt läcker ut och sölar ner rymddräkten. Visiret immar igen.

Associationerna till Aniara är uppenbara och blir ännu tydligare av den andra filmen: ett storslaget landskap där rymdskeppen långsamt stiger mot skyn. Den stora skillnaden från Aniara – och som gör verket högaktuellt, är att det förmodligen INTE handlar om en evakuering av mänskligheten – utan snarare ett högmodigt pionjärprojekt i ballongfararen Andrées anda. Förvånat ser sig människan omkring i sin självförvållade misär. Tekniken, religionen och vetenskapen stod ju nyss på vår sida. Hur kunde då allting gå så fel?

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 juni 2008)

Isis Meander på KHM

2008-06-14T15:14:00.005+02:00

Isis Meander är den ena av säsongens sista examensutställare på konsthögskolans galleri KHM (t o m 21.6). Utställningen kretsar kring den välmående stadsdelen Fredriksberg i Köpenhamn, dit hon nyligen flyttat. I en videoinstallation beskriver hon den alienation hon upplever på de rena gatorna, och berättelsen är bildsatt av detaljer av husfasadernas överdådiga ornamentering.

Som pendang till filmen står en fotobok som skildrar en annan sida av stadsdelen: ett övergivet lekplatsområde – en typisk nattlig mötesplats för homosexuella män. Bilderna är mycket bra, och söker sig fram mellan buskage och nerklottrade väggar. Det är hit herrarna bakom fasaderna smyger när fruarna ligger och snarkar i sina särkar och papiljotter.

Det finns dock något lätt slitet i kritiken av borgerligheten och dess förljugenhet. Vi vet liksom redan allt det där. Vad hade hänt om man hade flyttat perspektivet till t.ex. Rosengård, och låtit berättelsen ackompanjeras av bilder av paraboler? Känslan av alienation hade förmodligen varit densamma, men frågan är om den fortfarande hade skyllts på invånarna – eller om den plötsligt hade varit den alienerades fel?

(Publicerad i Sydsvenskan den 14 juni 2008)

The Hamsterwheel på Malmö Konsthall

2008-06-11T07:56:00.000+02:00

R a d i o m a n u s

Påannons
De senaste åren har det blivit allt vanligare med konstutställningar där det inte är en curator eller intendent som står för urvalet, utan slumpen eller olika konstaktörers nätverk av kollegor och kompisar. De så kallade Malm-utställningarna som äger rum på Malmö konsthall vartannat år sedan 2004 har varit sådana. Den nu aktuella Tipsa en vän-utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm är ett annat exempel.

Nu har Malmö Konsthall återigen anammat konceptet, genom att inhysa utställningen The Hamsterwheel – Ekorrhjulet – som visades första gången på konstbiennalen i Venedig i somras. Det är en grupputställning med 31 konstnärer, som alla på ett eller annat sätt ingår i den österrikiske konstnären Franz Wests nätverk av kollegor och kompisar. Tor Billgren har sett utställningen.

Recension
Precis innan Tintin, Kapten Haddock och professor Kalkyl ska ge sig iväg på sin månresa, tillönskas de lycka till av raketbaschefen herr Baxter. Han tar Haddock i hand, och uttrycker sin glädje över att det finns en riktig sjöman bland de första månresenärerna. ”Det kunde lika gärna varit en klarinettist”, utbrister den föga entusiastiske Haddock.

Det är en replik som jag tänker flera gånger när jag ser The Hamsterwheel – många av verken känns utbytbara. Ibland kan de mycket svagt kopplas till företeelsen ”ekorrhjul”, men oftast saknar dom sammanhang.

En positiv sak med den här typen av nätverksbaserade utställningar är att de på ett sätt blir lite ärligare, jämfört med utställningar där en curator med stark hand och teoretiskt förankring står för urvalet. På sådana kan nämligen de dåliga och svaga verken hjälpas upp av just sammanhanget och alltså luras på publiken genom att de presenteras som en kugge i det totala utställningsmaskineriet. Men när det inte finns någon sådan kraft bakom utställningen – som på The Hamsterwheel, framstår de svaga verken bara som… svaga – utbytbara, umbärliga.

Utställningens oumbärliga verk hittar jag framförallt bland filmerna. Och runt filmerna. Det är mycket spännande att sitta i de sköna sofforna och studera människorna som kommer fram och tittar på filmen Fingerfuck av Douglas Gordon och Franz West. Filmen skildrar i närbild hur ett finger gång på gång sticks in i en knuten näve. Till en början skrattar man åt den barnsliga samlagsleken, men efter nån halvminut stelnar skrattet och övergår i en grimas. Den simulerade sexakten känns allt mer autentisk och grotesk. Fingret och handen förvandlas till gravt vanställda könsorgan, mitt i en erotisk och halvsadistisk akt – och då är det genast inte lika roligt längre.

Mycket bra är också det enda svenska bidraget, Annika Ströms film Svensk resenär från 1995, där hon ringar in självgodhet och provinsialism på ett träffande och roligt sätt. Och i Hämndens änglar har den tyske konstnären Christian Jankowsky utgått från ett femtontal personers korta berättelser om svartsjuka, långsinthet och ömma tår. En efter en går de förorättade mot kameran som maskerade psykopatmördare i B-skräckfilmer och uttalar sitt gnäll med yxan eller motorsågen i högsta hugg. Vardagens futtiga motgångar och orättvisor dramatiserade till skräckopera på liv och död.

Avannons
Tor Billgren hade sett Malmö Konsthalls sommarutställning Hamsterwheel, som pågår fram till den 17 augusti.

(Sänt i Kulturnytt, P1 den 11 juni 2008)

Karl Valve m.fl. på Rönnquist & Rönnquist

2008-06-09T08:33:00.004+02:00

Bilden stulen från Karl Valves blogg.

Fem av de sex konstnärerna på Rönnquist & Rönnquists sommarutställning förenas av någon sorts gatuestetik – skateboarddesign, mode och graffiti (t o m 20.7). Men den som verkligen sticker ut är den sjätte: malmökonstnären Karl Valve. Och han gör något helt annat.

I sitt sätt att stryka ut färger i olika lager är det svårt att komma ifrån en referens som Ola Billgren, och sättet att använda text i målningarna har lite av marinmålaren Gösta Werner över sig. När jag såg Valves konst förra gången i vintras tyckte jag att referenserna stod ivägen något. Men nu känns konstnärskapet betydligt självständigare.

Jag gillar särskilt målningarna som utgår från gamla poststämplar. Ibland skymtar en adressat förbi, ibland ser man datumet och andra detaljer. Flera är stämplade den 20 maj 1915. Vad hände då? Kombinationen av de murriga färgsjoken och dessa stämplar från det förgångna skapar en underbart gåtfull stämning. De tjocka lagren döljer något – minnen, hopp, förväntningar och framförallt tid. Det är det förflutnas ridåer, som både stänger oss ute, och ger oss något att spegla oss i.

(Publicerad i Sydsvenskan den 9 juni 2008)